Vi lägger sandsäckar för dörrspringorna.
Vi bakar bröd med insektsmjöl.
För att få lampan att lysa laddar vi batteriet med en träningscykel och när stormen piskar och desperata människor försöker tränga sig in och söka skydd sätter vi träskivor för fönstren.
Under en halvtimme spelas den skissade 2050-livsmiljön upp i en lägenhet i stadsdelen Haga, lågt belägen nära Göta älv.
MP-företrädarna Karin Pleijel, Klara Holmin, Petra Elf, Johanna Azar och Saga Pilblad Hjerpe får testa sina reaktioner och fatta beslut medan det bankar på dörren, skickas varningar i tv:n och berättas om att brottsligheten slagit rekord – innan allt blir svart.
Ett brev informerar om att bostadsrättsföreningens månadsavgift höjs med 51 procent för att försäkringsbolaget inte vill täcka kostnaderna för översvämningen i källaren eftersom huset ligger alltför låglänt. Men den som ställer upp som nattvakt, tömmer latriner eller matar fiskar kan få sänkt avgift.
Lajvandet om tillvaron om 25 år avbryts för en slags debriefing och kommunalrådet Karin Pleijel säger:
– Det är en sorg att det här inte är en fantasi.
Klara Holmin, som utsetts att efterträda Pleijel efter valet nästa år, pratar om svårigheterna med att känna att allt blir svårt att planera i en sån här livsmiljö och om ovanan att inte ha kontroll.
– I snacket man hör blir det lätt ”ska vi tillbaka till att åka häst och vagn eller?” bara man nämner att vi behöver köpa färre prylar. Men var det så illa att leva på 80-talet? Skulle vi gå tillbaka till den konsumtionsnivå vi satte då skulle vi komma en bra bit på vägen, säger Petra Elf.
Eftersnacket om tidsresan leddes av Madelaine Doufrix, projektkoordinator för huset på Chalmersområdet i Göteborg som heter HSB Living Lab.
– Vi vill inte bara skrämmas utan få oss att prata framtidstro. Hur blir det att leva med de här villkoren? För mina barnbarn kommer sannolikt inte att ha samma förutsättningar som jag har.
HSB Living Lab, som dystopilägenheten är uppbyggd i, har varit i drift i nio år och utöver HSB och Chalmers drivs huset av parter som Rise och Akademiska Hus, Göteborg Energi, White arkitekter och Peab.
2 000 sensorer mäter allt som händer i husets 29 lägenheter där människor bor, på riktigt; förbrukning av el och vatten och effekter av olika byggmetoder.
Men dystopitemat för år 2050, hur tänkte ni?
– Vi bestämde ganska tidigt att bygga den miljön. Den visas upp för sällan, vi ser den inte i reklamen som pekar mot framtiden. Där är det antingen grönt gräs och blå himmel eller högteknologiskt, säger Madelaine Doufrix, projektkoordinator.
– Då är det lätt hänt att vi människor tror att det är så det kommer att se ut även om vi fortsätter att leva som vi gör i dag. Men vi tror att det kommer att vara väldigt annorlunda, det skulle kräva extrema förändringar för att det här inte ska bli verklighet.
Dystopiscenariot visas samtidigt som Göteborgs stads ledning tillstår att det lokala klimatmålet sannolikt missas.
Miljöpartiets Karin Pleijel har det politiska ansvaret för att kommunen håller takten i miljö- och klimatplanen som alla partier förutom SD ställde sig bakom 2021. Den säger att ”siktet ska vara inställt på att så snabbt som möjligt minska klimatavtrycket till noll” år 2030.
Men som DN skrivit tidigare har det externa expertrådet sagt att målet skulle kräva sådant som att snabbstänga båda raffinaderierna och det stora avfallskraftvärmeverket – vilket inte anses möjligt.
Partierna till höger har hoppat av klimatöverenskommelsen och hänvisat till bristande realism och sagt att de nationella och EU-målen även bör gälla för Göteborg.
Nyligen skrev också Göteborgs stads egen förvaltning att ”utvecklingen går för långsamt och att ”målet bedöms ej sannolikt att nå”.
När Karin Pleijel förra veckan fick en fråga i kommunfullmäktige om målet svarade hon att hon ”hade önskat att vi också hade en opposition som tog de här frågorna på allvar”.
Men hon medgav samtidigt:
– Vi vill inte ljuga, det är svårt att lösa det här utan omvärldens hjälp. Därför är vi ärliga och säger att när det gäller det stora klimatmålet och målet om biologisk mångfald så kommer vi inte att nå dem.
I dag, efter att ha varit instängd i dystopilägenheten, säger Pleijel:
– Vilken upplevelse vi fick där. Att besöka HSB Living Lab är en visualisering av var vi riskerar att hamna om vi inte både håller fast vid målen och även lyckas nå dem.
