Det är Lars Winnerbäck som är udda här. Det största namnet, men också det minst intressanta. För årets Rosendalsfestival känns i övrigt snyggt kurerad med namn som liksom kommer in från sidan. Som Valkyrien Allstars, som fått kvällens sweet spot klockan 20.30 när det fortfarande är varmt och ingen hunnit bli för full och trött i fötterna. Nysajnade till svenska bolaget Supertraditional gör de för den norska folkmusiken vad Mumford & Sons gjorde för den anglosaxiska för länge sedan. Fast Valkyrien Allstars är förstås inte grabbiga, flåsiga och influerade av EDM.
I Norge är de redan stora sedan länge, de har hyllats i The Guardian och nu återstår Sverige. Men de får kämpa den här kvällen. Publiken är liksom inte på festival med ett öppet sinne i syfte att upptäcka något nytt. De väntar på Winnerbäck.
Därför missar många de fyra, sedan 20 år, magiskt samspelta musiker som förmår väva samman norsk folkmusik med ökenrock, jazz och americana, och de missar Tuva Syvertsen, en sångerska som med intagande röstläge fraserar fritt men ändå kanaliserar traditionen. En musik med episka kvaliteter och kommersiella möjligheter. Hoppas Valkyrien Allstars får ett bättre gensvar på Way out west senare i sommar.
Det är också en kväll när det väldigt göteborgska indiebandet Terra får en chans på en stor scen i storstaden. Gissningsvis har deras unga kärnpublik inte riktigt råd med biljetterna, så publikresponsen är välvillig men mild. Bandet låter också snällare nu när de blivit bättre på att spela, och med det här stora fina ljudet. Det känns som att de har en P4-hit i sig om några år. Mognaden pågår fortfarande. Men överlag mycket bra. Fyra fyrar!
Anna Ternheim, alltid sval som en nordisk sommarnatt, når dessvärre inte riktigt fram. Bandet är fint, hennes röst är lugn och trygg och det nya materialet är sympatiskt. Men Anna Ternheim är en artist som på något sätt levt sitt liv under en glaskupa man väntar på ska lyftas av. Det får tydligen vänta.
Och så Winnerbäck då till slut. Jag såg honom göra några låtar med Amason som kompband i höstas och det var verkligen något annat. Som att man såg honom för den han är, hörde vad han ville säga. Nu spelar han med sina trotjänare och jag påminns återigen om att hans val av uttryck är ett stort problem; det bredbent stötiga, jämntjocka, tröttsamt maskulina som ställer sig i vägen för berättelserna och den känslighet han faktiskt ändå har.
Textförfattaren Winnerbäck är liksom ett annat djur än den platta figur som står på scenen. Men folk drar han.
