Skräck
”Longlegs”
Regi: Osgood Perkins.
Manus: Osgood Perkins.
I rollerna: Maika Monroe, Nicolas Cage, Blair Underwood, med flera.
Längd: 1 tim 41 min (15 år). Språk: engelska. Biopremiär.
Ska verkligen sataniska seriemördarrysare få en att fnissa? Är det mig det är fel på? Eller filmen?
Viss osäkerhet infinner sig när FBI-agenterna i ”Longlegs” gravallvarligt samtalar om titelns fruktade seriemördare, spelad av en skogstokig Nicolas Cage vars look liknar en ålderstigen Marilyn Manson på rymmen från ett HVB-hem. Knastertorrt beskrivs Longlegs tillhörigheter som ”heavily satanic” medan en stillbild på hans djävulsdyrkande ansikte, fångat i ett helt hysteriskt ögonblick, skymtas på en tv i bakgrunden.
Scenen hade passat i den gamla seriemördarfilmsparodin ”När skinkorna tystnar” (1994). Kanske bättre där än i en film som fått rykte om sig att vara ett koncentrat av ren ondska? Därmed inte sagt att ”Longlegs” är skrattretande i negativ bemärkelse. Snarare ligger ju det njutbara i filmens härligt humorlösa hängivelse till moloken monotoni.
Den tryckta undergångsstämningen matchar huvudpersonens personlighet. Maika Monroes unga utredare är stirrig, stel, lite ryckig och kylig. Filterlös. ”Är det läskigt att jobba som kvinnlig FBI-agent?”, undrar hennes chefs dotter. ”Ja”, svarar hon rakt och ärligt. ”Ja, det är det.”
Hon rör sig inom samma spektrum som Saga Norén i ”Bron”, det vill säga: en genial mordutredare som kompenserar sociala handikapp med intuition. Därtill har hon begåvats med ett slags sjätte sinne. Mystiska ekon hörs när mappar, fotografier och protokoll läggs ut som pusselbitar. När det ska dechiffreras kryptiska brev, signerade Longlegs, kan man ana diaboliska silhuetter i skuggorna.
Vad är det med dessa meddelanden som drivit helt vanliga män till att mörda sina familjer och sig själva? Ledtrådarna pekar mot det förflutna där även filmen utspelar sig: mestadels på nittiotalet, i Oregon-trakterna av Bill Clintons USA (vars porträtt hänger synligt på chefens kontor). I sammanhanget väcks associationer till genrens guldålder. Har vi att göra med en ny ”När lammen tystnar” eller ”Seven”? Nej, här finns ingen nostalgisk värme. Snarare likställs det förgångna med kusliga källarspöken, vidriga likmaskar och osund samlarsjuka. Allt stärkt med scenografi så ingrodd att man nästan känner doften av svartmögel från vita duken.
Regissören och manusförfattaren Osgood Perkins, son till ”Psycho”-stjärnan Anthony Perkins, är trogen den stil som etablerades i debuten ”The blackcoat’s daughter” (2015). Båda är mörka och djävliga historier, uppdelade i kapitel och berättade i snigelfart, med solitärer i vinjetterade närbilder eller ödsliga helbilder. Det är synd om människorna, helt enkelt. Fyllda av ensamhet och sorg.
Tyvärr envisas Perkins med att fylla tomrum med larviga förklaringar. Som bäst är ”Longlegs” när den bara finner sig i mörkret. Förmågan att orientera sig där, i det främmandes sfär, är något som utmärker huvudpersonens geni. Något liknande kan sägas om Nicolas Cage.
Som helhet är ”Longlegs” något för slarvigt konstruerad för att bära upp sin högfärdighet. Samtidigt finns något rart i just det. Hur den talar direkt till svarta hjärtan på samma sätt som Anton LaVeys litteratur för Nietzsche-citerande studenter med söndertvättade Bathory-t-shirts.
Så länge man omfamnar filmens valpigt ockulta charm.
Se mer. Seriemördarfilmer som måste ses: ”Henry – en massmördare” (1986), ”Copycat” (1995), ”Zodiac” (2007).
Läs andra film- och tv-recensioner i DN och fler texter av Sebastian Lindvall