Vänskap, svek och en dold familjehemlighet i ”Olympiaden”

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Tajmningen är tacksam i OS-tider. Antonio Vivaldi har på senare år återupptäckts i egenskap av operakompositör. Med sin tonsättning av Pietro Metastasios populära libretto om kärlek och sport var han 1734 tvåa på bollen. ”Olympiaden” utspelar sig mot fonden av de (antika) olympiska spelen med blått hav och marmorkolonner. Men det hindrar varken skidskyttar eller hockeyspelare från att dundra in i handlingen på Folkoperan. Komplett med olympiska (rock)ringar och sportkommentator som kompensation för effektiviserande strykningar.

Allkonstnären Charlotte Engelkes har sysslat mycket med operaperformance, men regisserade sin första fullängdsopera – ”Lohengrin” på Malmö opera – i fjol. Hennes känsla för det skruvat spexiga går igen här och gifter sig fint med Metastasios trassliga story, även om akrobatik och trolleritrick ibland stjäl fokus från själva texten. Linus Fellboms scenografi och Anna Ardelius kostymer ser i sin tur ut att ha sneglat en del på Théâtre des Champs-Elysées uppsättning häromåret med countertenoren Jakub Józef Orliński i rollen som Licida.

På 50-årsjubilerande Folkoperan är det Stephen Yeseta som axlar rollen som den förlorade sonen. Licida är alltså prins av Kreta, besluten att vinna Olympiaden och prinsessan Aristeas hand. För ändamålet tar han hjälp av sin vän, den kände atleten Megacle (Ebba Lejonclou som vokal klippa i ljusblå muskeldräkt) som i sin tur älskar samma Aristea. Megacle blir naturligtvis djupt olycklig när han slits mellan kärleken och trofastheten till sin vän.

Aristea själv (en ledigt lysande Amie Foon) är kungadotter med feministisk udd, medan pappa kungen (Erik Rosenius) är lite av en glidare med präktig baspondus. Lägg därtill Licidas trolovade Argene i fårakläder (Sally Lundgren), Licidas mentor och förtrogna Aminta i bläckfiskliknande kreation med balettfötter (Solveig Bergersen) samt tre dansare (Sara Östberg Diakité, Johannes Tenstam och Simone Stevens) för att öka förvirring och förveckling ytterligare.

Det är sannerligen inga små krav som ställs på ensemblen i denna lekfullt atletiska uppsättning och sångarna imponerar stort med både klanglig och fysisk smidighet. Inte minst Bernt Ola Volungholen – en baryton av guld som får brottas med en gymnastikmadrass och gör kungens närmaste Alcandro till en queer och komisk typ. Sällan har det skrattats lika hjärtligt i en operasalong som här.

Till synes moderna utrop i Rikard Bergqvists svenska språkskrud har stöd i Metastasios högst realistiska dialogväxling med många utropstecken. ”Olympiaden” är en opera skriven i den seriösa italienska stilen. Men materialet har ändå lockat till flera nutida uppsättningar som snarare kan kallas tragikomiska. Till stor del beror det på Vivaldis sprudlande musik som i sig kan gå emot textens allvar, men likafullt fånga upp karaktärernas sorger och besvär. För sådana finns det gott om på kärlekens arena.

Men slutet gott, allting gott när sanningen uppdagas i denna berättelse om vänskap, svek och en dold familjehemlighet. Den slimmade orkestern – förlåt, Olympens gudar – med stråkar och cembalo har placerats på scen och finlirar under barockesset Peter Spissky som självaste Zeus. Det är en spänstig uppsättning som sjuder av liv, känslor och energi – precis som Vivaldis ljuvliga musik med en glimt av ”Våren” ur violinkonserterna ”De fyra årstiderna” som välfunnet skarvad final.

Läs fler musikrecensioner och fler texter av Johanna Paulsson.