Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Sakprosa
Simon Critchley
”I want to die, I hate my life”
Eris, 160 sidor
Det finns experter och experter. Några som mutar in ett område och andra som söker sig till gränsområden. En mästare av det senare slaget är Simon Critchley, engelsk filosof och innehavare av den tunga Hans Jonas-professuren i New York. Senast väckte hans bok om den antika tragedin stor och berättigad uppmärksamhet, ”Tragedy. The greeks and us”; på dessa sidor recenserad av Jan Holmberg (5/12 2019). Bland Critchleys övriga favoritämnen samsas David Bowie och Martin Heidegger med mystikens historia, självmord och fotboll (känd Liverpool-fan).
Jag vet ingen akademiker eller filosof som med samma rätt kan ta ordet ”jag” i sin mun. Critchleys återkommande intresse för teater är personligt
Nu kommer en volym som kan läsas som en uppföljare till tragediboken, samma ämne fast i ett mörkare perspektiv, vilket framgår av titeln: ”I want do die, I hate my life”. Tre essäer om det tragiska och en om Samuel Beckett. Jag vet ingen akademiker eller filosof som med samma rätt kan ta ordet ”jag” i sin mun. Critchleys återkommande intresse för teater är personligt. ”Det är mörkret jag tycker om i dramatiken … Den är på ett märkligt sätt upplyftande, bara en katastrof som pågår och pågår …”
Jag minns våra diskussioner på filosofiska institutionen i Uppsala på 60-talet, där Ingemar Hedenius avfärdade Becketts pjäser som lyteskomik. Tur att han slipper läsa Simon Critchley.
Som den här gången börjar med ”Fedra”, Racines och den franska scenens nationaltragedi. Fedra är förälskad i sin styvson Hippolytos, knappast en sensation i den grekiska gudavärlden. Men för denna sentida Fedra blir livet en blodbesudlad pina, smittad som hon är av Venus, det ”virus som rinner genom hennes ådror”. Av hennes existens återstår enligt Critchley bara exit, om det inte vore så illa att även utgångarna är blockerade, alla utom döden:
Nu släcks mitt ögas ljus, och döden återger
åt himlens sol din glans som jag har sudlat ner.
(Övers. Karl August Hagberg)
Critchleys perspektiv är inte så mycket jansenismen och den katolska syndaläran. Han mobiliserar sina egna husgudar för att kasta ljus över Fedras upplevelse av att vara nertryckt, sitta fast. Martin Heideggers ”Faktizität” kommer till flitig användning: bördan av att bara finnas till. Ett existentiellt faktum. Som när Becketts luffare fäller slutrepliken ”Låt oss gå”, följt av scenanvisningen ”De blir stående”. Här ser Critchley något längtansfullt.
Hedda har allt hon kan drömma om, nyss hemkommen från en bröllopsresa, pappas flicka och ändå självmordsbenägen. Även Freud grubblade över detta
Det är lätt bländas av dessa dessa ekvilibristiska läsningar av tragiska mästerverk. Ett av dem är ”Hedda Gabler”, kanske bokens zenit med sin känsla för atmosfären i Ibsens dramaturgi, ljuden av eld och vatten, spöken och gengångare. Hedda har allt hon kan drömma om, nyss hemkommen från en bröllopsresa, pappas flicka och ändå självmordsbenägen. Även Freud grubblade över detta.
Ibsens geni är hans mångtydighet, hans förmåga att befinna sig på gränsen mellan två positioner
Om jag saknar någonting hos Simon Critchley den här gången har det med kontexten att göra: det vill säga den levande teatern, närvaron av publiken och skådespelarna. Av de ganska många lyckade Ibsenföreställningar jag sett kan jag inte erinra mig någon som kommit i närheten av Heideggers existensfilosofi. Ibsens geni är hans mångtydighet, hans förmåga att befinna sig på gränsen mellan två positioner. Som livslögnaren Hjalmar Ekdal och sanningssägaren Gregers Werle i ”Vildanden”. Vem har rätt?
Teaterns konst är främmande för Heideggers ”fakticitet”, den handlar om motsatsen: förvandling. Att något annat vore möjligt. Två Ibsentolkningar som kan vara lika sanna. Det var därför Platon ville kasta ut skådespelarna ur republiken. Varning för filosofer i teatersalongen. Heidegger inte undantagen.
Läs fler texter av Leif Zern.