Abba, Dalahästen och begreppet lagom har definierat oss som svenskar.
Men kanske är det något med järnmedar och greppvänliga trähandtag som definierat oss allra mest.
Sparken.
Fram till 80-talet stod sparkar i klasar framför Ica-butiker, skolor och kontor. I filmen Sällskapsresan 2 – Snowroller från 1985 sög två miljoner svenska biobesökare in den välkända ordvitsen från Lasse Åbergs rollkaraktär Stig Helmer Olsson:
”In Sweden we call it a kick.”
I dag är sparken nästan borta.
Norrbottens-Posten var först om att skriva om sparkstöttingen i en notis den 14 mars 1872.
År 1909 föddes Orsasparken. Lättstyrd och med böjliga medar tog försäljningen fart.
Storhetstiden kom efter andra världskriget. Växjöföretaget J Malmqvist & Son blev då landets största tillverkare – och kung inom hela fordons-Sverige. År 1950 tillverkade de 135 000 sparkar – 18 gånger fler än Volvos 7 500 bilar, trots att Volvo just lanserat den nya PV-modellen.
– Mamma sparkade ju alltid. Jag är uppväxt med den, säger Lars Wikberg.
Det ryker ur hans mun. Farten är hög i ett villaområde i Arvidsjaur på väg till Ica. Han har greppat de svarvade trähandtagen med vantförsedda händer. Stående på högra sparkmeden sparkar han med jämna mellanrum med västerbenet.
Det påminner om roddtag i en eka.
Ett slags urtakt.
Framme på sparken sitter sjuåriga Vega och invid sparkar frun Amanda Almqvist med femårige Frank sittande på.
– Det bästa är att man får med sig både barnen och matkassarna, säger Lars Wikberg.
Varför sparkas det så lite i dag? Han funderar på frågan.
– Folk är lata. De åker bil istället.
På 1950-talet prejade bilarna ut sparkarna, där tillverkningen koncentrerades till två rivaler: J Malmqvist & Son i Växjö och Orsa Spark AB i Orsa. Med mildare vintrar blev vägsaltet vanligt i södra Sverige. Snart saltades alla vägtyper upp mot mellan-Sverige och E4:an långt upp i Norrbotten.
Sparkdöden blev ett begrepp.
Och det fanns mer bakom fallet.
– Man började sanda, säger Lars Wikberg, som parkerat sparken vid Ica.
När han var liten sandades det knappt. Men i klimatkrisens tid är även Arvidsjaurs tödagar fler och isen måste sandas när det fryser på.
– Sanden har också blivit grövre, som herrgårdsgrus, som hugger tag i sparkmedarna, säger Lars Wikberg.
Men i Arvidsjaur har man ett trumfkort.
– Alla har väl provat att glida med skorna på isen, ropar traktorentreprenören Peter Möller, som sköter snöröjningen i Arvidsjaur.
Med sin midjestyrda traktor brummande på tomgång fortsätter han:
– Men kommer det en asfaltfläck flyger man på skallen. Så är det också för sparkar när det sandas. Därför har kommunen bestämt att vi bara sandar halva gångbanan för sparkåkarnas skull.
På kommunal kansliprosa heter det:
”Längs GC (gång- och cykel-)vägar utförs halkbekämpning av endast halva GC-vägen. Delen mot lyktstolparna. Vid extrem halka (is) får hela bredden sandas.”
Peter Möller, som själv kallar sig Petter, skrattar till och sneglar på sin enorma traktorskopa.
– Jag fick göra en speciallösning. En lokal firma svetsade dit en plåt.
Han råmar iväg efter gångbanan.
Efter sig lämnar han halva banan snötäckt och sparkvänlig.
Sparkens nationella fall fortsatte under 1990- och 00-talen. Tomtebloss av hopp tändes: Till OS i Lillehammar 1994 skänkte Vansbrofabriken tio Orsasparkar till svenska OS-landslaget – blå-gulmålade landssymboler med dalska kurbitsmålningar.
Året efter lanserades monomeden, som fick Svensk Forms stora pris.
Men inget kunde hejda sparkens nedgång, driven av ökat bilåkande och varmare vintrar.
Vilken tur att Arvidsjaur finns som gott exempel, kanske sparkvurmare tänker.
Men inne i centrum är flera sparkåkare missnöjda. Där, på ortens stora genomfartsgata där butikerna och folklivet finns, sandas nämligen hela gångbanorna. I värsta fall får sparkarna bäras sista biten till apoteket. För där står Trafikverket för vinterunderhåll – inte kommunen.
Erika Harr, VA- och gatuchef på Arvidsjaurs kommun, har fått flera klagomål som hon tagit upp med Trafikverket.
– Men de säger att de inte kan göra något av säkerhetsskäl. Jag sparkar själv och får ibland bära sparken sista biten till jobbet.
På Trafikverket är Lotta Burström ansvarig projektledare för vägunderhåll i Norrbotten.
Varför kan ni inte sanda bara halva gångbanan på genomfartsgatan i Arvidsjaur?
– Det är av säkerhetsskäl. Det är ju gång- och cykelväg och där har Trafikverket ett friktionskrav som kallas 0,25.
Det får helt enkelt inte vara för halkigt. Det slås fast i myndighetens dokument Standardbeskrivning för basunderhåll väg (SBV) som alltså står bakom en betydande del av den svenska sparkdöden.
Men kan ni inte göra ett undantag för just Arvidsjaur, som jobbar så hårt för att sparkföret ska vara kvar på halva gångbanorna?
– Jag förstår tanken, men nej, vi får inte göra det om någon skulle göra illa sig. Säkerheten går först.
Fram mot 2020 hade nationella sparkförsäljningen dykt till runt 3 000 sparkar årligen och den 10 april 2020 brann Vansbrosparkens fabrik. Den svenska sparken tycktes slutligt död.
Men det fanns en liten, sovande fabriksrest kvar: Ljusdalssparken, som i samma veva skulle säljas.
– Jag såg Blocketannonsen julen 2020, det var något som lockade, säger Mikael Eklund.
Han och svågern Henrik Andersson, till vardags i skogsbranschen, slog till. Nu bockar de medar och svarvar handtag i en industribyggnad i Brunflo utanför Östersund. Ovanför dörren lyser skylten ”Brännström och Hedlunds mekaniska AB”.
En oblyg blinkning till filmen Sällskapsresan 2, Snowroller, där Staffan Lings och Bengt Anderssons rollkaraktärer drev sparkfabrik med snarlikt namn.
Brännström och Hedlunds mekaniska AB är nu Sveriges enda sparkfabrik.
– Vi säljer runt 2 000 sparkar årligen, säger Mikael Eklund som jobbar för en ökning.
Samtidigt säljs 275 000 bilar i Sverige, 137 gånger fler än sparkarna.
– Men inne i Östersund går det inte att sparka, det är grusets och de milda vintrarnas fel.
Åter till Lars Wikberg i Arvidsjaur, som sparkar taktfast med vänsterfoten på väg från Ica-butiken. Kassarna svänger mjukt på handtagen.
– Även här har sparkandet gått ner rätt mycket. Jag själv är egentligen ingen bra sparkambassadör, jag cyklar ju på vintern med dubbdäck.
Hans rödblommiga ansikte spricker hjälplöst upp i ett leende när farten ökar i en nedförslöpa.
– På vinterföre är sparken magisk.
