Varje möte kan bli en social katastrof med svordomar och smockor

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Det ÄR roligt när någon som just ska få en medalj ur drottningens hand plötsligt skriker ”Fuck the queen!”. Så simpel är jag, och sannolikt även filmmakarna eftersom de bygger upp till scenen och dess potenta poäng på ett ytterst målmedvetet vis. Den sanna historien ”I swear” börjar där och hoppar sedan tillbaka till ground zero: året när John Davidson som barn får sina första tics, som följs av svordomar, spasmer och tvångshandlingar.

Det verkar onekligen vara en hemsk sjukdom som gör att varje möte med en annan människa är en potentiell social katastrof. Det finns alltid en överhängande risk att Johns högerarm ska flyga ut och ge någon en smocka, eller att hans hjärna tvingar honom att kläcka ur sig den mest opassande kommentaren i ett givet ögonblick. Som att hälsa på en cancersjuk kvinna med ett ”Ha, ha, du ska dö” eller som att ropa ”slampa” efter en tjej vars pojkvän är ett brutalt skinhead.

Omgivningen står frågande och fördömande. Extra illa var det på det oupplysta 1980-talet då John växte upp, men inte heller under slutet av 1990-talet, där den större delen av filmen utspelar sig, var Tourettes syndrom en hushållsdiagnos. Fördomarna lever till stor del kvar nu också, vilket triggade filmskaparen Kirk Jones och John Davidson själv (producent), att ge sig ut på den upplysningsturné som är den här filmen. Årets Baftagala blev en tydlig illustration av John Davidsons diagnos, bland annat skrek han n-ordet under prisutdelningen.

En tydlig pedagogisk ambition lägger ofta krokben för fiktionen men Jones & Davidson har klokt nog lagt fullt fokus på berättelsen, som därför står helt stabilt på egna ben. Mycket tack vare den prisade Robert Aramayo som är så övertygande i huvudrollen att jag är på väg att googla för att se om han också har Tourettes, men så minns jag honom från ”Game of thrones”. Då helt utan tics.

I grunden är det en klassisk brittisk feel good, så som de gjordes på den tiden då vi mös framför kärvänligt kärva ”Allt eller inget” och ”Brassed off”. ”I swear” rör sig på samma sätt utefter en snitslad bana, mellan givna dramaturgiska vätskekontroller, men är ändå laddad med så mycket empati att kritikerglasögonen sakta glider av näsan.

Men skrattar jag med honom eller åt honom? Förhoppningsvis det förstnämnda.

Egentligen handlar det väl ”bara” om konsten att trigga publikens medkänsla vid rätt tillfällen och med bara lagom mycket kraft, så att det inte övergår i sentimentalitet. Ingen risk för det sistnämnda här. Men skrattar jag med honom eller åt honom? Förhoppningsvis det förstnämnda. Skrattet har likväl en tendens att sätta sig i halsen och framkalla lättare rodnader.

Ungefär som hos verklighetens John Davidson, kan man tänka. Kirk Jones bygger stiligt upp de återkommande konflikterna enligt formeln ”den självuppfyllande profetian”, där spänd förväntan får ett skamset utlopp. Filmens John vet att risken är överhängande att han kommer skrika ”fitta” i ansikten på rektorn, vi hoppas att han inte gör det men lik förbannat kommer könsorden – och det inre trycket lättar. För en stund. Hos honom och hos oss. Vår insats är dock låg, medan John tvingas ta konsekvenserna av sin oregerliga hjärnas framfart.

Slutet ger visst hopp. Forskningen gör framsteg. Vilket jag inte kan säga om mig själv. Trots all olycka som drabbar John är det främst den tragikomiska humorn som hänger kvar i minnet.

Se mer: Andra sevärda filmer om handikapp: ”Min vänstra fot” (1989), ”The king´s speech” (2010), ”The theory of everything” (2014).

Fler film- och tv-recensioner i DN