När polisen avrundade den nationella operationen Beta lämnades kartläggningen av högriskmän över till regionerna.
Efter mordet på en 31-årig kvinna i Ånge har listan på nytt hamnat i fokus. Den misstänkte gärningsmannen var en av de kartlagda och har tidigare dömts för grov kvinnofridskränkning.
– Det är oerhört tragiskt. Jag lider verkligen med de anhöriga och kvinnan som mist sitt liv, säger Jale Poljarevius, som ledde operation Beta.
Återfall är vanliga i våldet i nära relationer och under arbetets gång hände det att männen på risklistan dök upp i nya utredningar, berättar han. Men aldrig i ett mordfall.
– Det handlade om nya ofredanden eller om att kvinnorna till slut fick nog och gjorde en anmälan. Då kunde det bli en ketchupeffekt med tidigare händelser som kom fram.
I Beta skulle polisen först identifiera männen, sedan kontakta dem. Lokalpolisen vill inte gå in i detalj på hur man agerat i fallet i Ånge, men säger att långtgående insatser riktats mot de inblandade.
Att göra en intervention med en potentiellt farlig person är inte helt utan risk menar Monica Burman, professor i rättsvetenskap vid Umeå universitet.
– Det kan finnas en risk att kvinnan utsätts för större fara vid en intervention, men det är inte belagt. Polisen upplever det inte så, men det är inte heller någon som systematiskt undersökt det.
Hon och en kollega startar nu ett forskningsprojekt om varför polisens arbete mot mäns våld mot kvinnor inte går framåt på det sätt polisen önskar. De ska undersöka allt från ingripande till utredning och skydd. Även det förebyggande arbetet, som operation Beta, ingår, säger Monica Burman.
Att dra någon slutsats av polisens arbete utifrån ett enskilt fall, som exempelvis det i Ånge, är inte möjligt. Däremot anser hon att Beta är ett seriöst initiativ från polisens sida, även om det är för tidigt för att utvärdera effekterna.
– Vi kan inte med säkerhet veta om det här sättet att arbeta fungerar eller inte.
Att arbetet mot våld i nära relationer historiskt sett har haft låg status inom polisen är inget nytt. Det konstaterar både Jale Poljarevius och Monica Burman.
– Många ser det som hopplösa fall, då kvinnorna ofta återvänder och brotten upplevs svåra att bevisa. Det är ofta kvinnliga poliser som specialiserar sig, och brotten tas inte på lika stort allvar som gängkriminalitet, säger hon.
Jale Poljarevius berättar om vittnesmål om att det i vissa fall har varit en självklarhet att ringa in erfarna utredare för ett gängmord, men inte för ett kvinnomord.
– Den kulturen måste vi jobba aktivt för att nedmontera. Jag tycker att vi ser den förflyttningen och det är positivt att alla regioner tagit till sig att jobba med fokuspersonerna vi tog fram.
Det finns dock fortfarande skillnader mellan polisregionerna i arbete med att motverka mäns våld mot kvinnor, enligt Monica Burman. Andelen väckta åtal om våld i nära relation varierar, ibland upprättas ingen anmälan från polisen trots tydliga tecken vid ett hembesök.
När forskningen är klar ska Burman och hennes kollega hålla seminarier med polisen.
– Vår tanke är att leverera forskning som kan bidra till att förklara varför vissa regioner lyckas bättre än andra. Beror det på slump, arbetssätt, organisation, eldsjälar eller organisationskultur?
