Världens alla stammare får upprättelse i en finsk debutroman att älska

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

I början av Stefanie Tuurnas debutroman ”Maamaa” finns en läsanvisning: ”Om ni stö/ stöstö/ störs av hur jag rappar./ DJ Kimura./ Väävääväärl/ dens långsammaste rappare./ Den mest tondöva./ Den med minst rytmsi/ nne. /Att stamma är att scratcha.”

Precis som Jenny Jägerfelds nyligen utgivna ”Banjo Baby” är romanen gestaltad som en ljudinspelning. Berättarjaget Akira spelar in ett slags dagbok på diktafon i ett försök att komma runt sin grava stamning. Bland människor vågar han inte längre tala alls men ensam med diktafonen flyter det på bättre. Under långa cykelturer berättar han om mobbningen i skolan och om sin uppväxt med en finsk mor och en japansk far.

Texten är fylld av stammarens upprepningar, pauser och omtagningar och det tar ett par sidor att vänja sig vid den hackiga rytmen. Sen går det inte att lägga ifrån sig boken. Den är nämligen ett praktexempel på varför jag älskar skönlitteratur. Det finns inget annat medium som låter en komma lika nära en vilt främmande människa. Tuurna har lyckats skapa en berättare som för tankarna till Holden Caulfield i J D Salingers ”Räddaren i nöden” (1951) eller rentav källarmannen i Fjodor Dostojevskijs ”Anteckningar från källarhålet” (1864). Akira är inte bara en mobbad tonåring utan en person med ett rikt inre liv som ömsom talar ärligt, ömsom fabulerar. Vardagen kryddas ständigt med lika överraskande som absurda inslag av japansk mytologi, mardrömsätande odjur, osaliga andar och demoner.

Så har ”Maamaa” också haft de bästa av förutsättningar. Tuurnas bakgrund som pianist, kompositör och musikpedagog har sannolikt bidragit till romanens musikalitet. Översättningen till svenska av författaren och komikern Kaj Korkea-aho är också den fenomenal. Korkea-aho stammar själv och har agerat stamningskonsult för den finska originalutgåvan. Han har lyckats överföra rytmen, ungdomsjargongen samt en diskret smak av Finland till svensk språkdräkt.

I de flesta böcker med stammande huvudpersoner är stamningen förpassad till korta dialoger. Som exempel inleds den hyllade amerikanska ungdomsboken ”Paperboy” (2013) av Vince Vawter med att berättarjaget deklarerar för läsaren att han skriver ner sin berättelse på skrivmaskin för att han: ”inte kan prata./ Utan att stamma.” Mellan orden prata och stamma finns ett radbyte. Stamningen är med andra ord gestaltad som något som står i vägen för såväl talet och berättelsen. I Tuurnas roman framstår inte stamningen som ett hinder utan tvärtom som en drivkraft. Ur det perspektivet är ”Maamaa” en upprättelse åt världens alla stammare: att stamma är också att tala.

Läs mer av DN:s barnboksbevakning