”Värnplikten mer på allvar med Nato”

Hennes hår har fastnat i kappan, det trillar väskor åt alla håll. ”Vad fan har jag gett mig in på? Jag klarar ju inte ens av att bära mina grejer”, tänker Emma Leifler.

Det är en råkall marsdag 2024 och efter två års förhandlingar har Sverige blivit fullvärdig medlem i Nato. På Södra skånska regementet, P 7 i Revingehed, ska försvarsalliansens marinblå flagga hissas. Landshövdingar och ministrar har bjudits in till ceremonin.

Samma dag är det inryck för 63 ungdomar som ska göra värnplikten.

Vid materielförrådet har befälets försök att upprätthålla ett disciplinerat led spårat ur. Emma Leifler är inte den enda som har problem. Runt omkring henne kämpar jämnåriga killar och tjejer med otympliga bylten. Kängor, rockar, uniformer, sängkläder. Allt ska bäras upp till logementet i en vända.

– Är det tungt? skorrar det skånska befälets röst i snålblåsten.

– Ja, sergeant! kommer det lydigt från det taffliga ledet.

Bara timmar tidigare lämnade Emma Leifler, en ambitiös 20-åring som läst spetsmatematik på gymnasiet, sin familj i Linköping. Nu ska hon flytta in i en logementskorridor med människor hon aldrig träffat.

I femton månader ska de utbildas till plutonsbefäl. Detta är deras första dag.

2017 återinfördes den allmänna värnplikten i Sverige efter att ha varit vilande i sju år.

Lagen är könsneutral – som ett av få länder i världen har män och kvinnor i Sverige nu lika skyldighet att mönstra och genomföra militär grundutbildning.

Det har skapat internationellt intresse. Till P 7 i Revingehed har både Wall Street Journal, Le Monde och nyhetsbyrån AFP kommit på besök den senaste tiden.

Uppmärksamheten beror också på att P 7 är det regemente som påverkas mest av Sveriges Natointräde. Åtminstone i första skedet. Här finns utöver värnpliktiga även yrkesverksamma soldater och officerare. Omkring 500 av dem ska från och med årsskiftet ingå i den multinationella brigad som placerats i Lettland för att avskräcka Ryssland från att invadera Baltikum.

Det är ännu oklart om värnpliktiga efter färdig utbildning kan bli stationerade i ett annat land under en pågående Natoinsats – men den borgerliga regeringen har meddelat att det inte kan uteslutas.

– Värnplikten utgör grunden för Försvarsmaktens personalförsörjning. Enligt lagen om totalförsvarsplikt så får värnpliktiga användas för försvaret utav Sverige, sa försvarsminister Pål Jonsson (M) i en intervju med Sveriges radio tidigare i år.

För de värnpliktiga på P 7 i Revingehed innebär det att spelplanen har kastats om. Merparten av dem mönstrade under sista året på gymnasiet. Då gällde fortfarande svensk alliansfrihet. Hur förändrar Natomedlemskapet deras inställning till värnplikten?

Det är blött och lerigt i skogspartiet där de värnpliktiga slagit läger för den första övernattningen i fält sedan de ryckte in.

Det är början av april och sedan starten har en av ungdomarna tvingats avbryta. De 62 som är kvar har rest tält i ösregn och står nu utspridda i en halvcirkel för att gräva värn – en grop i marken som i strid kan vara skillnaden mellan liv och död. Här ska soldater både kunna strida och söka skydd från fiendens eld.

Stridsparet Elin Forsberg och Emma Leifler har oflyt. Envisa rötter vägrar ge med sig under den sandiga jorden. Med blossande kinder och tung andhämtning tvingas de börja om.

– Det handlar ju om att försvara vårt land. En del av mig vill fortsätta i Försvarsmakten, kanske ta anställning i något år. Samtidigt vet jag ju inte vad det skulle innebära, om jag blir skickad på utlandstjänst, säger Elin Forsberg.

Hon, en Kungsbackatjej uppvuxen i militärfamilj, har velat göra värnplikten sedan hon var liten. Viktigt har det alltid känts. Men med Nato och ökade spänningar i världen har det blivit ännu mer på allvar, säger hon.

Emma Leifler såg värnplikten främst som en utmaning innan Sverige gick med i Nato. Hur stark kunde hon bli, fysiskt och mentalt?

– Nu inser jag att vi är här för att bli soldater. Att vi faktiskt ska lära oss försvara Sverige.

Vad tänker du om det?

– Det pendlar fram och tillbaka. Man går mellan att vara väldigt individualistisk, att vilja rädda sitt eget skinn om det skulle bli krig. Till att inse att det inte hjälper om jag flyr, säger Emma Leifler.

Natofunderingar i all ära, men sedan de ryckte in har de knappt haft tid att bekymra sig för omvärlden. Fokus är här och nu, att klara en uppgift i taget.

I början var hjärnan ständigt på högvarv. Av stress och nya intryck, att lära sig leva utan privatliv och med begränsad personlig frihet där befälens instruktioner är lag. Uppstigning och släckta lampor på exakta klockslag, materiel som ska rengöras nitiskt, uppställning i strikta led.

Samtidigt har anpassningen till det nya livet gått fort. Efter bara en månad har gruppen börjat uppföra sig som soldater. De hjälper och pushar varandra, plockar ledigt isär sina vapen och reagerar omedelbart på order.

Till och med den konserverade maten har de lärt sig uppskatta.

I det färdiga värnet, som är djupt nog att täcka två fullvuxna kvinnor upp till armhålorna, förbereder Emma Leifler och Elin Forsberg lunch i värmepåse. Köttbullar, pasta och milkshake med ananassmak. Ingenting får bli över, all energi behövs.

– Vi har blivit väldigt tajta. Man vet hur den andra funkar, vilken personlighetstyp man är. Samtidigt kan vi nästan ingenting om varandras liv utanför regementet, ingenting om varandras privatliv. Det är inte viktigt här, säger Elin Forsberg.

Båda har upptäckt nya sidor av sig själva under första månaden på P 7. Emma Leifler är förvånad över hur svårt hon har att komma till beslut. Elin Forsberg över hur hemkär hon är. Varje kväll ringer hon till sina föräldrar och syskon, om klockan så har passerat midnatt.

Nu står hon och de andra generation Z-ungdomarna som vuxit upp med smarttelefoner och ständig tillgång till internet inför en prövning: under fältveckan är mobilerna kvar på logementet.

Bland de flesta i gruppen som ryckt in på P 7 Revingehed våren 2024 finns en stark motivation. De är här för att de vill. Framöver, när fler ska göra värnplikten, räknar Plikt- och prövningsverket med att tusentals ungdomar kan kallas till mönstring och värnplikt mot sin vilja.

Samtidigt har myndigheten slagit larm om att nästan två av tre unga inte lever upp till kraven för att kallas till mönstring. Många med psykisk ohälsa faller bort, liksom personer med sjukdomar eller diagnoser som kräver medicinering.

Lucas Björkén, en östgöte som gått flygteknisk utbildning på gymnasiet, har alltid varit intresserad av det militära och tränade hårt för att bli antagen.

– Jag ville verkligen komma med. Men Sveriges ingång i Nato har fått mig att inse att det verkligen finns en risk att bli utskickad i krig.

Enligt Natos artikel 5 ska övriga medlemsländer komma till undsättning vid ett väpnat angrepp mot en allierad. Tanken på vad det kan få för konsekvenser för Sverige skrämmer Lucas Björkén.

– Jag vill ju göra militärtjänsten, men inte gå ut i krig, även om jag inte skulle sätta emot såklart. Rädslan är väl att man skulle hamna vid frontlinjen och bli kanonfoder.

Jämfört med skolan ”då man bara kunde dra sig ur om något kändes tufft”, är värnplikten annorlunda, menar Lucas Björkén. Här är det bara att köra på, att ge upp finns inte på kartan.

– Men vi får åka hem nästan varenda helg och mellan övningarna kan det bli långa väntetider då vi inte gör någonting. Hittills har det varit enklare än jag trodde, säger han.

Den uppfattningen sätts på prov sex veckor in i grundutbildningen då det är baskerprov för de värnpliktiga på P 7 i Revingehed.

Utan förvarning beordras de att lämna ifrån sig godis, snus och mobiltelefoner. Sedan sätts de på en buss till ett övningsfält på Hallandsåsens sydsluttning.

Det är slutet av april och under två dygn har de värnpliktiga testats i uthållighet och allmänna soldatkunskaper. De har sovit utomhus, legat sked på granris för att hålla värmen med kamrater som nyss var främlingar. Allt de har fått att äta under tiden är varsin rå lök.

– Framåt! ropar gruppbefälet till en trupp värnpliktiga som rör sig på led i ett skogsparti.

På en given signal lägger sig alla ner på marken. Fokuserade blickar under de granrismaskerade hjälmarna, automatkarbiner laddade med lös ammunition i händerna. Snart hörs tung automateld smattra mellan trädstammarna. Fienden har dykt upp längs grusvägen. Truppen ligger helt still under eldstriden och skjuter tills magasinen är tömda.

Emma Leifler tyckte det var ”svinläskigt” första gången hon höll i en automatkarbin.

– Jag visste inte ens vilket hål kulan åkte igenom. Jag förstod inte vad som var pipan, hur man skulle hålla eller rikta vapnet. Och nu har man med sig det överallt och förstår vilka alla delar är.

En bit bort på det militära övningsområdet kommer en grupp värnpliktiga bärandes på en kamrat på bår. En annan grupp baxar en bil framför sig. Trots de fysiska ansträngningarna är det märkligt tyst överallt. Nästan ingen säger något. Tröttheten och hungern har tagit över.

I väntan på nya order ligger de unga rekryterna som plockepinn på mossan. Lucas Björkén är helt slut. Till och med hungern som rev i början har slutat kännas. De runtomkring honom som fortfarande orkar prata, pratar om pizza. Vem har den bästa såsen till kebabpizza, är det Hasses i Vetlanda? Någon gnager på sin gula lök som om det vore ett äpple.

För Lucas Björkén har nattmarscherna i regn och kolmörker varit värst. Att skakande av köld lägga sig direkt på marken i dyngsura byxor för att försöka få ett par timmars sömn.

– Nu längtar jag bara efter att få prata med min flickvän, säger han.

Även Elin Forsberg längtar efter att få ringa ett telefonsamtal så fort prövningen är förbi.

– Jag ska ringa mamma och pappa och säga att jag älskar dem, säger hon och har svårt att hålla gråten tillbaka.

Mellan trädstammarna hörs stilla snyftningar på flera håll. Men ”orkar inte mer” är tomma ord för befälen. I stället beordras ungdomarna att springa backintervaller i full stridsutrustning.

Först en timme senare är det fruktade soldatprovet till slut över. På en gårdsplan ställer de 62 värnpliktiga upp sig på led.

Det har blivit dags för baskerceremoni där fältmössan ska bytas ut mot en basker. En symbol för att den första delen av utbildningen – ”gröntjänsten” – är avklarad.

Utbildningsledaren, som varit så barsk tidigare, har en mildare ton och pratar fint om förbandsanda och prestationer.

Trötta leenden och glädjetårar i de krigsmålade ansiktena. Snart ska de värnpliktiga tilldelas rena, torra overaller. Det ryktas om att de ska få ut sina sovsäckar, kanske till och med få sova under tak och äta riktig mat.

Elin Forsberg har inte haft många minuter på sig att pusta ut men behöver inte fundera länge: lätt att hon skulle göra det här igen.

– Jag har försökt hålla humöret uppe så att inte alla andra ska påverkas. Nu känner jag mig bara så otroligt stolt och glad.

Senare berättar hon att värnplikten har gett henne ett nytt synsätt på livet. Hon är inte lika kräsen och har lärt sig tänka mer positivt.

– Om något är jobbigt kan jag tänka att det är bara för stunden. Och det går att skratta även när man sätter upp tält i ösregn.

I slutet av sommaren har de värnpliktiga kommit tillbaka till P 7 i Revingehed efter några veckors ledighet.

De ska nu fortsätta med sina befattningsutbildningar. Emma Leifler ska flytta till Halmstad i 15 veckor för att utbilda sig till systemtekniker

– Allt det vi gjorde innan sommaren var ganska jobbigt. Det var tråkiga, tunga, psykiskt krävande saker. Så man funderade på om man verkligen hamnat på rätt ställe.

Nyligen var en högt uppsatt chef inom försvaret på besök och berättade om vad Natomedlemskapet innebär för de värnpliktiga.

– Någon undrade om det kan bli aktuellt att vi skickas utomlands. Chefen svarade att allt är så nytt att det inte finns något regelverk utformat än, därför kunde han inte svara på frågan, säger Emma Leifler.

Ovissheten gör att de värnpliktiga sällan pratar om Nato.

– Men det finns ju en oro för att man inte riktigt vet. Och även om jag visste så skulle jag inte kunna påverka. Jag skulle fortfarande vara tvungen att göra det jag ska göra, vi har ju en plikt.

Kullen värnpliktiga före henne muckade under sommaren. Flera av dem har fått tjänst i bataljonen som ska resa till Lettland för att ingå i Natos multinationella styrka vid årsskiftet.

Själv har hon bestämt sig för att inte söka internationell tjänst när utbildningen är klar. Siktet är en civil karriär, kanske som ambulansförare eller fysiker.

Ibland tänker Emma Leifler tillbaka på den första dagen när de ryckte in.

– Man gick där i sin fina kappa, hade inte koll på sina grejer och allt var så jävla opraktiskt.