Det har gått några månader efter att Svjatlana Tsichanouskajas make Siarhej frigavs efter mer än fem års fångenskap i Belarus då jag träffar henne i Litauens huvudstad.
Liksom det femtiotal fångar som släpptes – och förvisades – i september var frigivningen ett resultat av en uppgörelse mellan Donald Trump och Belarus diktator Aleksandr Lukasjenko.
Det skapar en viss ambivalens hos den demokratiska oppositionen. Svjatlana Tsichanouskaja betonar att hon är mycket tacksam för det arbete som Trumps team har genomfört.
– Regimen gör detta för att ta sig ur sin isolering och försöker framställa sig som en politisk aktör inför amerikanerna. I USA ser en del Lukasjenko som en slags budbärare till Putin och vill använda honom som en kanal. Men det är en missuppfattning. Lukasjenko tjänar Putins intressen, han är inte neutral, säger hon.
Hon talar om en farlig linje som förespråkar ett närmande till Lukasjenko i tron att det ska ”splittra honom från Putin”.
– Men Europa har gjort detta misstag många gånger tidigare. Den här försoningspolitiken – frige fångar, lätta på sanktioner – har bara upprepats.
Arbetet för att få regimen att frige politiska fångar har dock aldrig upphört. Strategin har varit att sätta maximalt tryck på regimen. En central punkt under de fem åren har varit stödet från EU och USA, och en politik med politisk och ekonomisk isolering av Lukasjenko och stöd till demokratiska krafter.
– Faktum är att vissa frigivningar ägde rum innan Trump blev president, men efter att han valdes såg regimen en möjlighet att närma sig USA. För Trump vore en massfrigivning av politiska fångar en stor framgång, så han krävde offentligt att 1 300 fångar skulle släppas.
Även regimen försöker sälja dessa kontakter med USA som en framgång. Men den allmänna amerikanska politiken har inte förändrats. Sanktionerna som infördes tidigare har förlängts i sommar, med undantag för att den senaste frigivningen växlades mot sanktionslättnader för flygbolaget Belavia.
– EU:s politik måste ligga fast, för vad som sker nu är inte verkliga frigivningar. Fångarna blir tvångsdeporterade, de nekas rätten att stanna i Belarus, några har fått sina pass beslagtagna vid gränsen. Det är en utrensning. Vi har informerat våra amerikanska partner om att de måste kräva att denna praktik upphör, annars kan det bli ett stort problem för europeiska länder om tusentals människor plötsligt utvisas.
Samtidigt kan Lukasjenkos fångpolitik beskrivas som ”en svängdörr” – några släpps, medan ännu fler fängslas.
– Regimen utnyttjar detta som en ändlös handelsvara. Det här måste få ett slut, och därför behövs en stark inställning från EU. Men USA har ett starkt inflytande. Lukasjenko behöver USA mer än det omvända, säger hon.
Svjatlana Tsichanouskaja framhåller att situationen i Belarus är starkt kopplad till det ryska kriget i Ukraina. Belarus kan också användas mot Europa – migrationen och drönare som flyger över Belarus till Polen – i Putins intresse.
– Vi måste vara försiktiga för att inte skada Ukraina. Vi har kontakt med det ukrainska parlamentet och utrikesdepartementet. Men om de inte vill ha offentlig kommunikation accepterar vi det. Ukraina slåss för oss alla och behöver inte ett andra frontavsnitt.
Putin står bakom mycket av vad Lukasjenko gör. Men just nu, säger hon, verkar Lukasjenko vilja spela ett eget spel. Han erbjuder sig som medlare. Han vill vara relevant och komma ur sin isolering.
– Men vi kräver en verklig dialog mellan folket och regimen, inte bara maktspel. Vi har lämnat våra förslag både till ukrainarna och amerikanerna, och det handlar om att säkra Belarus suveränitet och självständighet.
Kommer fler politiska fångar att friges?
– Vi har haft möten med general Keith Kellogg (Trumps sändebud). Han säger att de arbetar på att frige nästa grupp. När och hur är oklart – men det är en känslig process. De som friges tvingas ofta till tystnad, annars hotas deras anhöriga eller andra fångar. Vi måste vara försiktiga. Amerikanerna gör detta i samråd med oss, inte bakom vår rygg.
