Berättelsen om Salomos dom i Gamla testamentet har alltid gått mig på nerverna. ”Hugg det levande barnet mitt itu och ge hälften åt den ena och hälften åt den andra!” Kungen löser elegant frågan om den rätta modern och hyllas för sin gudomliga vishet. Som om endast en mor skulle vilja undvika att slakta ett spädbarn? Det som verkligen hade varit fängslande är ju om de båda kvinnornas kärlek och omsorg varit av samma slag.
I Bertolt Brechts tolkning av det klassiska dilemmat, som nu får premiär på Helsingborgs stadsteater, finns dessutom en ekonomisk aspekt som gör premissen ännu svårare att svälja. Guvernörens pråliga hustru (Cecilia Borssén) är på flykt undan ett våldsamt uppror, men är mest intresserad av vilka kläder hon ska packa.
Den lilla sonen glöms kvar, och räddas av den unga pigan Grusche (Dodona Imeri) som blir hans mor. Sympatierna är klara från start, och upphäver därmed knuten på förhand. En dag ska de två kvinnorna stå i en kritcirkel framför en domare och uppmanas att slita sönder barnet.
”Den kaukasiska kritcirkeln” är Moqi Simon Trolins första uppsättning som regissör sedan han tillträdde som teaterchef häromåret. Och det är en jazzigt storslagen föreställning som nu vecklas ut på scenen i Helsingborg, där dagspolitik förenas med folksaga. Mjölken som är värd sin vikt i guld. Spridda repliker om Odessa, Charkiv och Donetsk. Rättvisan som ett dumt skämt. Stämningen är uppskruvat teatral och Eilev Skinnarmo har tagit ett visuellt helhetsgrepp kring scenografi, mask och kostym som rymmer både brutalitet, groteskerier och öm poesi.
Det här är en berättelse som mer än något annat handlar om det förbannade krigets kaos, och ibland framstår också själva föreställningen som lite väl kaosig. Stundtals blir spelet långsamt, krångligt och utan riktning, med repliker som försvinner i larmet. Här får dock de musikaliska inslagen en viktig funktion i att räta upp helheten. ”Ett ensamt barn, en ensam kvinna. Båda två ser de staden brinna”, ljuder sången i rå klarhet.
Inte minst Evamaria Björk har en röst som gjord för att sjunga Brecht; för ett ögonblick anar man rentav en arvtagare till Lena Granhagen i frasering och pondus. ”Jag ska vänta på dig under den gröna almen”, lovar Grusche sin älskade med rörande skör talsång – och när hjärtat vill brista är det svårt att hålla sig till Brechts doktrin om att publiken ska reflektera och inte leva sig in. Den gemensamma stämsång vi uppviglas till i salongen pekar på samma sätt snarare mot väckelsemöte än mot kritisk distans.
I centrum av allt står barnet. Tyst, och utan ansikte.
Läs fler scenrecensioner och fler texter av Kristina Lindquist.
