Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
För att räknas till det omsusade techbrödraskapet ska man ha en viss uniform. Klä sig i dun- eller fleeceväst, helst från märket Patagonia, använda uttryck som circle back och create value, och skriva under på idén om att alla sociala problem kan lösas med kod.
Min nya österrikiske bekantskap läser upp kriterierna som han hittat på Googles AI-tjänst. Han, som är i Stockholm för att samla in pengar till sitt startup, rynkar på ögonbrynen, tänker lite.
Självdiagnosen landar till sist i att han inte är någon tech bro. ”Mina västar kommer från Lidl”, säger han med eftertryck.
Några timmar in inser jag att min (och tydligen övriga 10 000 besökares) dag på Skandinaviens största techmässa, Techarena i Strawberry arena, mest gått ut på att köa. Jag frågar en kille som står sist i ett av dessa led vad det är vi väntar på. Han ser glatt på mig. ”Kaffe, såklart, vad annars?”
Jag tänkte att personer inom tech skulle bli mer upprörda över denna tidsödande aktivitet, men vd:arna och kryptoentreprenörerna står lydigt och väntar. Jag kan deras yrkestitlar för att samtliga vid incheckning tilldelats ett halsband med den största namnskylt jag någonsin sett, likt ett hanteringsdokument man får som ensamresande barn på flygplan.
I en annan kö försöker jag uppvigla till upprorskänsla kring de långa väntetiderna. ”Gud vad långa kaffeköer det är”, säger jag till kvinnan framför mig. Hon vänder sig om och svarar oförstående med ett kritvitt leende: ”Är det?”
Detta optimistiska kynne är i och för sig lätt att förstå. Stockholm utsågs nyligen av Economist till kapitalets huvudstad i Europa och Sverige är en populär etableringsplats för AI-startups. I veckan kom beskedet om en fransk mångmiljardinvestering i ett stort AI-datacenter i Borlänge.
När jag fyllt min kopp beslutar jag att parkera mig framför ”Arena stage”, mässans största scen. Det verkar vara där det händer. Men först snubblar jag och spiller ut den dyrbara drycken över inte en, utan två, tech bros. Mina ögon har ännu inte ställt om till mörkerseende och i vissa hörn av mässan, dit de blå, blinkande stroboskopen inte når, är det nattsvart.
Skamset stapplar jag upp för läktaren, varifrån jag får utsikt över arenan. Väldiga skärmar och strålkastare ramar in scenen. Där sitter Ebba Busch och intervjuas i ett panelsamtal ledd av en tidigare CNN-journalist. Hon säger att ”före och efter AI är lite som före och efter elden” på sin amerikanska svengelska.
Eftersom lokalen drunknar i utrop och housemusik pågår många samtal med hörselhjälpmedel i form av blinkande hörlurar. Det liknar ett ”silent disco”, där musiken enbart hörs i lurarna, fast dystrare: det vi lyssnar till är samtal om Europas stora underläge i det globala AI-racet. Vår byråkrati är för trög! ”Om inte Europa börjar bete sig som ett start-up, kommer det att lämnas i the dust”, varnar en kvinna under ett sådant möte och får applåder.
På den stora scenen anklagar Ulf Kristersson Europaparlamentet för att bromsa den inhemska AI-utvecklingen. Sedan ombeds statsministern beskriva sin egen AI-användning. Svaret är inte längre att han har den som ”second opinion” i sitt politiska arbete, utan att han gillar Spotifys inbyggda intelligens, som serverar precis lagom spännande musik.
På väg ut från arenan måste jag akta mig för att inte hamna i vägen för en fistbump. Till tonerna av ”Ice ice baby” passerar jag en skärm som visar mässans höjdpunkter, och jag inser att jag valt fel dag för mitt besök. Dagen därpå flygs både Boris Johnson och Zlatan Ibrahimovic in, och ett bolag arrangerar ”Crypto & cava”.
