Det finns ett klokt ordspråk som lyder så här: Som man frågar får man svar. Det kan till exempel innebära att om frågan är vagt ställd, kan svaret bli lika vagt. Eller det motsatta, att man kan få tydliga svar som man egentligen inte vill ha, beroende på hur detaljerad information frågan faktiskt efterlyser. Fundera först, fråga sen, kan vi sammanfatta det. För har du väl frågat ska du också vara beredd på att du får svar. Men vi kan också vända på ordningen i denna kommunikativa dans. Om du föregår frågandet kan ditt berättande följas av funderingar och ifrågasättanden som du inte räknat med.
Det är inte alltid lätt att navigera i detta, särskilt inte om man, som jag själv ofta gör, beter sig som en filterlös babblare, en så kallad provpratare. Särskilt som vissa ämnen är svåra att förutse vart de tar vägen. Men just därför måste vi vara modiga att bara följa med. Ett sådant är sexualitet och sexualdrift och hur den ska förstås i relation till kärlek. Finns det ett område som roar och oroar mer?
Det förundrar mig att det 2024 fortfarande är radikalt att uttrycka synsättet att det är möjligt, ve och fasa – till och med önskvärt, att skilja på sex och kärlek. Tack och lov görs det då och då i fiktionen intelligenta och vardagsnära berättelser som kanske kan öppna upp för uppriktiga samtal, där frågorna såväl som svaren tillåts slå rot i oss. Kanske till och med förändra oss. Eller åtminstone hjälpa oss att få syn på vilka vi är och varför. Vi behöver dem desperat, existentiella berättelser som den mänskligt vackra norska filmen ”Sex”.
Varför gjorde du det? För att jag ville. Älskar du mig inte längre? Det är klart att jag älskar dig.
Den handlar om två sotare, familjefäder och vänner, som under en lunchrast berättar om varsin oväntad händelse som satt djupa spår i dem. Den ene berättar om en dröm där David Bowie ser på honom som om han vore en kvinna. Den andre berättar om att han efter ett utfört sotaruppdrag fick frågan från kunden om han ville ha sex. Inte bara tackar han ja till sitt livs första homosexuella erfarenhet, när han kommer hem berättar han om det för sin fru. Dels för att han alltid berättar allt för sin fru, dels för att det bara var sex och därför inte otrohet.
”Sex behöver nödvändigtvis inte hänga ihop med vare sig identitet eller kärlek utan är också helt eget fenomen”, slår filmens regissör, Dag Johan Haugerud, fast i en DN-intervju. Han säger att han är ”intresserad av den moderna paradoxen där vi hela tiden uppmuntras att bejaka våra drifter – samtidigt som de som lever ut sin sexualitet anses som en radikal normbrytare.” Och inte helt överraskande ser sotarens fru annorlunda på händelsen än vad han hoppats på, när hon väl tagit sig ur chocken. Hon förstår först ingenting och jag beundrar hennes vilja att försöka göra det. Och jag beundrar hennes mans lika starka vilja att förklara sig, att visa sig för henne som han är. I långa scener med det sanningssökande samtalet i fokus böljar känslor, rättfärdiganden och omvärderingar. Varför gjorde du det? För att jag ville. Älskar du mig inte längre? Det är klart att jag älskar dig. Varför gjorde du det då? Det är plågsamt och vackert att se hur de båda, till en början själva övertygade om att just deras sätt att se på saken är lika enkel som rätt, genom att fråga, tala, lyssna, sakta närmar sig varandras kärnor.
När filmens eftertexter rullar är min känsla både melankolisk och upprymd. Livet handlar kanske inte så mycket om att tänka på att som man frågar får man svar, utan att tänka att om man inte frågar, får man inga svar alls.
Läs fler krönikor och andra texter av Vesna Prekopic. Till exempel: Hoppets och handlingens revolution behöver påbörjas nu. Och här hittar man Fredrik Sahlins recension av ”Sex”.
