Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
När jag i oktober 2022 på dessa sidor skrev om skolpersonals, inklusive min egen, utsatthet för våld från elever fick jag två sorters reaktioner. Den ena var ”Tack för att du skriver om detta, jag hade ingen aning om att det var så illa.” Den andra: ”Tack för att du skriver om detta, precis så här illa är det och det måste vi våga prata om.”
Ingen kan längre säga att man inte känner till att skolan är en arbetsplats där man som personal mer eller mindre får räkna med att behöva värja sig mot föremål som kastas mot en, att bli spottad på, sparkad på och hotad.
Runt 2 000 hot- och våldincidenter är anmälda de senaste 12 månaderna i det interna systemet, bara i Stockholm
Våldet har sedan jag lyfte problemet för fyra år sedan inte minskat, tvärtom. Enligt Arbetsmiljöverkets siffror ökar anmälningarna årligen. Under den senaste tioårsperioden har de dubblerats. Fram till den 5 november i år hade anmälningarna om fysiskt våld uppgått till 963, jämfört med 442 år 2016. Men dessa siffror är långt ifrån att ge en korrekt bild av verkligheten. Mörkertalet är enormt.
I ett nyhetsinslag på TV4 Nyheter den 8 november säger Simon Sandström från Sveriges Lärare att runt 2 000 hot- och våldincidenter är anmälda de senaste 12 månaderna i det interna systemet, bara i Stockholm. ”En lärare har behövt sy flera stygn i ansiktet. En annan har blivit slagen i bröstet och därefter behövt försvara sig mot ett angrepp med en stol”, exemplifierar han för tidningen Vi Lärare (19/10). I ett DN-reportage (15/11) beskrivs hur ett helt arbetslag i Vaggeryd sjukskrev sig efter att ha blivit utsatta för fysiska angrepp från 8-åringar.
Sveriges Lärare anser att Arbetsmiljöverkets beskrivning av vad som räknas som en arbetsskada är för snäv, vilket medför att olika rektorer bedömer incidenter olika. Fackförbundet vill därför att allt hot och våld ska anmälas.
Och de har helt rätt i att det borde göras. Hur kan det inte vara så redan nu? Jag gissar att det är en kombination av normalisering av normbrytande beteenden, och synen på barn och unga som oförmögna att på eget bevåg begå våldsamma, ibland brottsliga handlingar. Dessa villfarelser måste upphöra.
Men det finns ytterligare en aspekt, som verkar vara den svåraste att få till – en kulturförändring inom skolväsendet och bland alla som arbetar där. För jag studsar till när jag läser Maria Ekenskytts, rektorn i Vaggeryd, kompletterande förklaring till våldet som ett strukturellt problem: skolans ökade krav med till exempel fler prov, i kombination med att eleverna har svårt att förhålla sig till att någon ställer krav på dem.
Vi kommer inte att komma någonstans innan skolans och all dess personals status och auktoritet blir en självklarhet igen
Detta är pudelns kärna. Självklart behövs förändringar på organisationsnivå så att skolpersonalen får förutsättningar att göra sitt jobb, och lika självklart ska de lagrum som finns för att agera på våldsamma elever användas, som avstängning och omplacering. Handlingar som klassas som brottsliga måste alltid polisanmälas. Men vi kommer inte att komma någonstans innan skolans och all dess personals status och auktoritet blir en självklarhet igen.
När ska polletten trilla ner, på alla nivåer, att det inte finns motsättningar mellan relationsbyggande, kravställande och gränssättande? När ska det bli självklart att elever i skolan ska göra det deras lärare vill att de gör? Och när ska det utan förbehåll börja ageras direkt mot de elever som beter sig på ett oacceptabelt sätt – oavsett ålder eller vilken skola de går på?
Läs mer:
Vesna Prekopic: Den största skammen som vuxen är att bli slagen av barn
Lärarlag sjukskrevs efter våldsamma 8-åringar

