Tidigt på morgonen en fredag i augusti 2011 ringde min faster för att meddela att min pappa hade dött. Jag och min syster måste komma så fort vi kunde, begravningen skulle ske redan efter helgen. Jag förstår, sa jag på knagglig kroatiska. Mer kunde jag inte svara henne. Kroatiskan, min fars språk, är inte mitt. Inte heller serbiskan som är min mors språk, är mitt.
Men på flygplatsen i Zagreb den kommande söndagen upplevde jag hur jag omslöts av det, serbokroatiskan. Orden och satsmelodin rörde sig i mig, gjorde anspråk på mig. Jag greps av en distinkt känsla av att vara hemma, trots mitt främlingskap. Det påminde om det som författaren Zara Uzun Kjellner beskrev i en intervju i Boklördag nyligen. Hon talade om hur det kurdiska språket, hennes fars språk, lever i henne: ”Även om jag inte behärskar kurdiska finns det ljud och ord jag känner igen och får tydliga associationer till min barndom av.” (DN 10/5)
Språkligt limbo har jag kallat det. Det är en konkret aspekt av det kulturella mellanförskap som jag livet igenom fått förhålla mig till. Detta rör sig böljande också i Linda Vodopija Starks nya bok ”Dina liv strömmar igenom mig” där hon länkar sitt liv och sin historia till sin kroatiska mormors, som på 1950-talet flydde sitt eget land med man och barn och hamnade i italienskt flyktingläger innan familjen slutligen kom till Sverige.
Linda Vodopija Stark söker förstå hur hennes liv påverkats av de umbäranden som hennes familj och släkt genomlidit. Samtalen med mormodern ger henne insikt i hur en familj kan påverkas av ett inter- och generationellt trauma, det vill säga hur upplevelser och minnen av till exempel krig kan påverka kommande generationer. I en understreckare beskriver Johan Eriksson, psykoanalytiker och docent i teoretisk filosofi, det på följande sätt: ”På en djup känslomässig nivå flyter generationernas livsvärldar ihop och bildar en gemensam historia och en gemensam identitet. Gränserna mellan generationerna suddas ut och de enskilda jagen uppgår i ett gemensamt ‘vi’.” (SvD 10/5-2021) Kanske var det det som hände mig på Zagrebs flygplats. Mitt splittrade jag förvandlades i den kroatiska ankomsthallen till ett sammanhållet jag, och uppgick via språket i ett vi.
Något trauma kan jag inte säga att jag som andra generationens invandrare ärvt, men ”Dina liv strömmar igenom mig” får mig att fundera på andra sätt att förstå nedärvda erfarenheter av tidigare generationers migrationsupplevelser. Låt oss i stället för intergenerationellt trauma benämna det intergenerationell handlingskraft, och låt mig använda min egen mamma som exempel.
Född 1946 i dåvarande Jugoslavien, upplevde hon inget krig. Hon lämnade det frivilligt för ett bättre liv i Sverige när det behövdes fler arbetare här. Hennes fattiga uppväxt i hembyn och hennes sorg över att i förtid vara tvungen att sluta skolan för att hon behövdes som arbetskraft hemmavid har präglat hennes syn på hur man tar tillvara de livschanser man får, men framför allt skapar själv. De har förts över till mig, medvetet och omedvetet, som ett sätt att nollställa det egna livet, liksom barnens.
Visst är det så att barn till migranter ”känner in och internaliserar sina föräldrars icke-verbala beteenden och föräldrarnas omedvetna återskapande av rädsla, oro, osäkerhet och sorg i alla möjliga sammanhang” som Linda Vodopija Stark skriver. Men det finns också de som återskapar mod, livsbejakande, frihetstörst och handlingskraft i alla möjliga sammanhang.
Utan att ha uttryckt det med ord, har min mamma alltid fört vidare till mig det jag i min tur försöker föra vidare till mina barn: Äg ditt liv, se framåt, inte bakåt, och agera därefter.
Två dagar efter min pappas begravning hörde jag plötsligt mig själv formulera fullständiga kroatiska meningar vid middagsbordet med mina fastrar. Kanske var det insikten att om min mamma vågade prata svenska i ett främmande land, måste jag våga detsamma i ett fädernesland.
Läs fler texter av Vesna Prekopic.