Veteranerna kombinerar tävling och filmande: ”I film vinner du alltid”

Trots att det är sent på kvällen, mörkt och kallt strålar de svenska åkarna av glädje under den officiella big air-träningen på OS.

Jesper Tjäder åker med tejp runt den bakre spetsen på sin högra skida. Han funderar på en ny typ av grab, alltså när man tar tag i skidan under ett trick. Han tänker att han ska bita i skidan. Därav tejpen.

Anders Wiggerud, sportchef på Sveriges olympiska kommitté, skämtar om att Tjäder borde döpa tricket efter antingen Luis Suárez eller Mike Tyson – två andra idrottsmän som gjort sig (ö)kända för sina bett.

– Jag måste göra det först innan jag ger det ett namn. För mig är big air en show-gren, men det har ju verkligen blivit en snurrfest där den som snurrar mest vinner. Det hade varit kul att göra något annorlunda, säger Tjäder.

Till skillnad från de flesta yngre åkarna på OS var det inte tävlandet som förde de svenska, i sammanhanget, åldermännen in i skidsporten. I stället var det de kulturbyggande skidfilmerna och lekfullheten i parkerna.

Jesper Tjäder upptäcktes som 16-åring av den svenske freerideprofilen och influeraren Jon Olsson som gav honom en roll i en av hans filmprojekt. Även om Henrik Harlaut, som tvingats dra sig ur big air på grund av den dåliga kombinationen hjärnskakning och krånglande knä – har tävlat sedan tonåren har han också genom karriären parallellt sysslat med olika filmprojekt – både egna och som del i andras.

Men den kombinationen är svår att få till för många i dag, på grund av den professionalisering som skett inom freeskisporten de senaste decennierna.

– Det går ju fortfarande att göra båda men man får vara lite smart där. Det är ju verkligen en balans och jag tycker det är viktigt att ha båda, säger Jesper Tjäder.

31-åringen märker en tydlig skillnad på hur de unga som han ställs emot nu på OS förhåller sig till skidåkningen.

– De som bara tävlar är ju tydligt vinnare eller förlorare på något sätt. Medan i film vinner du alltid. Du kommer alltid göra en produkt som du är nöjd med, till slut. Och så får du också möjlighet att visa exakt den åkning som du vill visa.

– I tävling finns det så många oskrivna regler som man måste följa. Om jag ska vara ärlig så tror jag inte att tävlingsformatet egentigen passar min ordning. Jag kan vara med och ha chans på medaljer, men det finns ju andra som är bättre tävlingsåkare än vad jag är.

Varför tävla alls då, om det är så?

– Det är ändå en kul utmaning. Det är väldigt lätt att tävla. Du dyker upp, gör ditt åk och du får ett resultat. Sponsorerna blir glada. Folket fattar vad man håller på med. Den biten ska inte underskattas. Man får vara med på OS och representera sitt land. Det är en kul grej, tycker jag.

– Tävling pressar en också att utvecklas. Man måste gå utanför sin comfort zone för att vara med och fajtas om pallplatser. Man ser annars att det snabbt går utför för åkare som slutar tävla, att de halkar ner i hur många volter och snurrar man gör.

22-årige Martin Nordqvist tillhör den nya generationen åkare som fått svårt att vara så fria själar som deras föregångare.

– Nivån är så mycket högre nu än vad den var tidigare. Det är svårt att få ihop det och kunna göra ett helt filmsegment efter säsongen för man har fullt upp och måste träna hela tiden, säger han.

– Men för min del så hade det varit ett mål och också kunna få spela in en längre film. Men det har varit svårt att få ihop med allt annat.

Nordqvist, som gör sitt första OS, säger att hajpen kring skidfilmer också har svalnat.

– Nu har det kommit Instagram i stället för Youtube. Så det har dött ut lite, kanske.

För Jesper Tjäder bidrar fortfarande friheten i skidåkningen utanför tävlingsarenorna mycket för helhetsupplevelsen.

– Jag och Henke (Harlaut) är de äldsta som tävlar nu. Men vi har gjort det på ett roligt sätt, på vårt sätt. Som tur var har det funkat och funkar än i dag. Jag tror att det är mest hälsosamma sätt att göra det här på, säger han.