En gång var Wolfgang Schröter beredd att göra sitt liv outhärdligt för att få leva i frihet och demokrati.
Då Schröter år 1987 lämnade in en ansökan om utresa till östtyska myndigheter blev han omedelbart föremål för säkerhetspolisen Stasis undersökningar. Detta gällde även hans fru och barn. Att bli en suspekt person i Stasis ögon innebar stora begränsningar när det gällde karriären. Dessutom var man hela tiden var påpassad. Liksom ens familj.
”Aursreiseantrag” hette det – ansökan om att få emigrera. Att lämna DDR var ett permanent beslut. Den som fattade det fick säga adjö till allt, för man fick inte återvända för att hälsa på släkt och vänner.
”Jag stod inte ut med att hela tiden gå omkring och vara mentalt bakbunden”
– Men jag ansökte i alla fall. Det handlade inte om att jag ville äta banan. Eller resa i Europa. Jag brydde mig inte om resefrihet, jag ville ha tankefrihet. Jag stod inte ut med att hela tiden gå omkring och vara mentalt bakbunden, säger Wolfgang Schröter.
I trädgården vid sitt vackra sommarhus från 1700-talet utanför Spreewald tillägger han:
– Den som inte har varit med om det – att någon ständigt talar om för en vad man ska tänka och tycka – kan inte förstå hur motbjudande det är.
Och det är precis vad Wolfgang upplever att han nu är med om på nytt. Att man uppifrån talar om för honom hur han ska tänka. Förr var det kommunistpartiet, nu är det Scholzs regering, de etablerade partierna och medierna som många östtyskar känner samma avstånd till.
Energireformerna och det gradvisa förbudet av oljepannor. Vapenstödet till Ukraina. Tyskland är det EU-land som tar emot flest flyktingar av alla. Dessa frågor har i Östtyskland blivit symbolen för en maktelit som inte är i takt med sitt folk.
I september höll tre östtyska förbundsstater delstatsval: Sachsen, Thüringen och Brandenburg. I alla tre val fick högerradikala Alternativ för Tyskland (AFD) kring trettio procent av rösterna. De vann valet i Thüringen och var tvåa i Sachsen och Brandenburg – det bästa valresultatet för AFD någonsin. Ett parti vars toppkandidat i Thüringen, Björn Höcke, har dömts för att ha ropat ut nazistiska slagord på ett valmöte.
Resultatet sände chockvågor genom det övriga Tyskland och Europa. Många västtyskar anser att östtyskarna har skämt ut deras land. Socialdemokraternas toppkandidat i Brandenburg, Dietmar Woidke, sade att hans parti, med sin knappa seger över AFD, satte stopp för att Tyskland får ”en fet brun stämpel”.
Men i före detta Östtyskland skäms man inte, man är arg. Över en återförening som aldrig slutfördes.
Statistiken talar sitt tydliga språk: Andelen personer födda i Östtyskland på ledande positioner inom ekonomi, politik, vetenskap och förvaltning (i Tyskland) är så låg som 1,7 procent. Medellönen i väst är 4 578 euro i månaden, i öst 3 754 euro. Västtyska män lever i genomsnitt två år länge än östtyska.
Att hitta östtyskar som går med på att göra djupintervjuer om vad det här beror på har samtidigt visat sig vara svårt. Den som har växt upp i en diktatur ogillar ofta konkreta frågor, en omständighet jag känner igen från mitt arbete i Ryssland. Frågor i en diktatur var nämligen aldrig något positivt, de betydde i de flesta fall enbart problem.
Östtyskarna är dessutom mycket medvetna om hur schablonartat de genom åren har blivit framställda i västtyska medier. Deras förtroende för medier är minimalt. Enligt en studie från september i år litar bara 33 procent av östtyskarna på tyska kvalitetsmedier som Der Spiegel och Focus. I hela Tyskland är samma siffra 48 procent.
Till sist frågar den tyska fotografen Jacob Schröter sin egen pappa Wolfgang och sin bonusmamma, 54-åriga Silke Schröter om jag får intervjua dem.
Det är därför vi nu sitter här i deras trädgård. Silke säger att det framför allt var nedstängningarna under coronapandemin som fick henne att börja känna ett avstånd till makthavarna.
– I DDR sades det hela tiden saker som inte stämde med verkligheten. Man kände det i sin mage – att de ljög. Merkels politik under coronapandemin 2020 väckte just den känslan i mig på nytt.
Tysklands hårda nedstängningspolitik år 2020, då affärer, skolor och dagis stängdes, var för Silke en chock.
– Experterna sade att samhället inte behövde stängas. Men regeringen framhärdade i alla fall. Och västtyskarna accepterade det! De sade ”de vill ju bara vårt bästa”. Men vi som hade levt i en diktatur har helt andra erfarenheter…
– … av att ställa följdfrågor, fyller hennes man i.
Många östtyskar anser att det är ett bevis på självständigt tänkande att man till exempel vägrar vaccinera sig mot covid-19. Den som tror att myndigheter alltid vill sina medborgare gott har enligt dem inte förstått hur världen fungerar.
Särskilt trött är Wolfgang på den västtyska uppfattningen att östtyskar röstar på AFD för att de inte förstår bättre.
– I 30 år har vi östtyskar fått höra att vi inte förstår vad demokrati betyder. Eftersom vi har bott i en diktatur. Det resonemanget är ju helt bakvänt. Är det demokrati att man inte ska få rösta som man vill? Att vägra prata med vissa partier? undrar Wolfgang Schröter.
Han exemplifierar med vissa ord och termer som tagit plats i tyska språket för att beskriva före detta Östtyskland. Ett sådant ord är ”Dunkeldeutschland” – det mörka Tyskland. Det används ibland i västtyska medier för att beskriva det Östtyskland som man uppfattar som postkommunistiskt och eftersatt.
”Att före detta Östtyskland ska vara Mörkertyskland på grund av hur de röstar – så kan vi inte ha det”
År 2015 uttalade dåvarande förbundspresident Joachim Gauck ordet för att beskriva flyktingdebatten. Han sade att det finns ett ”ljust Tyskland som överglänser Mörkertyskland”. Det här uttalandet fick många östtyskar att ta illa vid sig, eftersom samma ord har använts för att beskriva dem.
– När de talar om oss som ”Dunkeldeutschland” har vi ett problem. Att före detta Östtyskland ska vara Mörkertyskland på grund av hur de röstar. Så kan vi inte ha det, säger Wolfgang.
Silke försöker släta över.
– Den som använder sådana ord om östtyskar har nog aldrig träffat några.
Wolfgang och Silke Schröter lever ett bekvämt medelklassliv. Han har en karriär i fastighetsbranschen bakom sig, medan Silke har jobbat på ett försäkringsbolag. De reser i Europa och har en vänskapskrets i både före detta Öst- och Västtyskland.
Samtidigt är Wolfgangs pension för liten för att han ska kunna klara sig på den. Han har kvar ett litet företag som sysslar med att hyra ut lägenheter.
Låg pension är vanligt bland östtyskar. De har nästan aldrig haft möjlighet att tjäna in pension på samma nivå som västtyskar.
Mycket av det jag hör i Östtyskland på mina reportageresor känner jag igen från mina år i Ryssland. Men skillnaden är att östtyskarna, i motsats till ryssarna, nu har levt i en fungerande demokrati i 30 år. Dessutom skiljer de sig på andra plan. De röstar i val; valdeltagandet i förra förbundsvalet år 2021 var 74 procent i Östtyskland. Visserligen var det något lägre än i Västtyskland (77,2 procent), men fortfarande högre än både i Ungern och Polen i de senaste valen.
Den tyska sociologen Steffen Mau påpekar i sin bok ”Ungleich vereint” (”Ojämlikt förenade”) att många skillnader mellan öst och väst de facto har minskat. I början av 2000-talet, då arbetslösheten var som högst var den nästan dubbelt så hög i öst som i väst (18,7 procent mot 9,9 procent). Nu har den minskat till 7,5 respektive 5,6 procent.
”Jag vägrar säga att allt var dåligt i Östtyskland”
De östtyska skolorna håller en högre nivå än de västtyska. För andra året i rad utsågs i år östtyska Sachsen till delstaten med den bästa utbildningsnivån. Östtyska kvinnor deltar i större utsträckning i förvärvslivet än i Västtyskland, där hemmafruidealet fortfarande är betydligt starkare. En mängd högteknologiska företag har etablerat sig i Östtyskland, till exempel tillverkas optik på världsnivå i Jena.
– Jag vägrar säga att allt var dåligt i Östtyskland. Jag lärde mig mycket under min uppväxt i Gotha, säger Wolfgang Schröter.
Han anser att kampen mot knapphet har gjort östtyskarna till realister. Samtidigt vägrar han kalla västtyskarna naiva – han vill inte gå in i någon dikotomi utan bara tala för sig själv.
– Vi fick ingenting gratis. Varenda dag fick man fundera på hur man skulle överleva. Västtyskland var ett Schlaraffenland. De hade allt och behövde aldrig fundera på något, säger Wolfgang.
”Schlaraffenland” är ett begrepp ur den tyska sagoskatten. Ett fantasiland där allting finns i överflöd och där lättja är dygd.
– Vi sparade på allt, konstaterar Silke. Till och med paketsnören! Min mamma jobbade på ett slakteri och i slutet av veckan delades det ut kött till de anställda. Kött var det brist på, så med hjälp av köttet kunde man byta till sig varor på Ulati.
Ulati betydde ”Unter dem Ladentisch” (under butiksbordet) och var slangord för svarthandel. Det betydde att affärerna hade varor i lagret som man inte satte ut till försäljning. I stället väntade man tills någon kom med attraktiva varor som man kunde få i utbyte.
Något som skiljer den östtyska samhällssynen från den västtyska är att östtyskar är mycket mer medvetna om hur fel allt kan gå. Rädslan för krig i Östtyskland är reell på ett helt annat sätt än i väst.
Bland annat därför har den tyska vapenhjälpen till Ukraina har väckt betydligt större motstånd bland östtyskar. 36 procent av östtyskarna anser att stödet för Ukraina är för högt, medan motsvarande siffra i Västtyskland är 26 procent, enligt en undersökning från april av opinionsinstitutet Forsa.
– Hur kan det bli fred om vi bara fortsätter föra enorma mängder vapen till Ukraina? Varför kan ingen säga att nu måste vi sätta oss ner och förhandla? säger Silke Schröter.
Att vapnen sänds för att ge Ukraina en chans att försvara sig tror hon och Wolfgang inte på. Wolfgang är, precis som många i Ryssland, övertygad om att USA också är skyldigt till det här kriget.
– USA har bidragit till att situationen blev så här. Nu vill vi ha fred i Ukraina och det genast.
En del av bakgrunden är emotionell – den historiskt nära relationen till Sovjetunionen. Många östtyskar jag träffar har helt enkelt svårt att föreställa sig Ryssland som en fiende, och Wolfgang är inget undantag.
– Vi växte upp med ryssarna. Det stod alltid sovjetiska soldater och hängde vid ett bageri som jag måste passera på väg till skolan när jag var barn. Då var jag rädd för dem, för de såg så annorlunda ut. De körde sina stridsvagnar på våra gator så larvfötterna rev upp gatstenarna och gatorna förstördes. Men ingenting farligt hände. Jag lärde mig att inte vara rädd för ryssar.
Vad Wolfgang däremot inte lärde sig att acceptera var det kommunistiska förtrycket. Att det också kom från Sovjetunionen spelade ingen roll.
– Jag studerade till banktjänsteman och efter studierna var man förpliktigad att jobba på en bank i tre år. Jag jobbade på statsbanken och varje måndag morgon klockan sju hade vi Arbeitsberatung. Fullkomligt olidliga möten där vi tvingades sitta och lyssna på hur partiets storartade planer förverkligades.
Allt var en enda lögn, konstaterar Wolfgang, och alla visste det.
– De förklarade hur strålande det gick för landet. Man tvingades lyssna på struntpratet – det var obligatoriskt. Det gick helt enkelt inte att stå ut.
En morgon år 1979 meddelade bankledningen en förändring i reglerna för västtyskar som reste in i Östtyskland för att hälsa på släktingar. Regeln hade varit att de måste växla in 30 D-mark per dag mot lokalvaluta (värdelös utanför DDR). Det var ett sätt för den ekonomiskt pressade östtyska staten att få in västvaluta.
– Nu skulle våra släktingar tvingas växla 100 i stället för 30 D-mark per dag. Jag protesterade och sade att de klarar ju inte ens av att göra av med 30 D-mark om dagen här! Efter mötet kallades jag upp till chefen och fick beskedet att jag var avskedad. Alla mina förpliktelser hade också upphört. Det var utmärkt att jag slapp dem.
Wolfgang började jobba inom hantverksbranschen i stället. Där var man inte lika politiskt påpassad.
Med åren insåg Wolfgang Schröter trots detta att han skulle bli tvungen att lämna sitt land. Åsiktsförtrycket stod honom upp i halsen.
– År 1987 lämnade jag in min utresansökan. Under två år kallades jag in till myndigheterna på samtal fjorton gånger. Varje gång försökte de övertala mig att dra tillbaka den här ansökan. Där satt Stasitjänstemän och lyssnade och iakttog. Det var fruktansvärt obehagligt.
Men så den 9 maj klockan 11 på förmiddagen år 1989 ringade det på dörren hemma hos familjen Schröter. En tjänsteman meddelade att ansökan var beviljad.
– De sade att tåget till Kaiserslautern i väst går om två timmar. Vi fick ett ett dokument som bekräftade att vi inte längre var medborgare i DDR. Och vi fick enbart ta med oss handbagage. Resten måste vi lämna kvar.
Ett år senare skulle Tyskland vara återförenat, och Willy Brandts ord ”Nu växer det som hör samman ihop” blev historiska. I dag är de flesta tyska sociologer överens om att Brandt hade fel.
”Vi kan konstatera att många skillnader återproducerar sig och blir permanenta”, skriver sociologen Steffen Mau i sin bok ”Ungleich vereint” (Ojämlikt förenade), som kom ut i år.
Den östtyska historikern Ilko-Sascha Kowalczuk menar att vissa skillnader inte går att sudda ut. Själv kallar han sig ”diktatursskadad”. Varje gång han korsar gränsen till ett annat land börjar hjärtat bulta av oro för att gränsvakterna ska vara på dåligt humör. Ett arv av livet i en diktatur som det inte går att göra sig av med, skriver Kowalczuk i boken ”Freiheitsschock” (Frihetschocken).
Wolfgang Schröters liv blev starkt påverkat av det som tyskarna kallar die Wende (DDR:s fall).
– Efter die Wende bodde jag kvar några år i väst, i Pirmasens. Men det var svårt att hitta jobb. ”Från öst vill vi inte ha någon”, sade de när jag sökte arbete. Jag återvände till Gotha 1991 och fick börja om från början med två tomma händer.
Wolfgang sanerade fastigheter och hyrde ut dem. Sakta men säkert byggde han upp sitt liv på nytt. I dag har Silke och han en bostad i Gotha, staden de bägge har växt upp i, och det hyrda sommarhuset i det idylliska Spreewald.
Wolfgang och Silke Schröter har röstat på kristdemokratiska CDU sedan återföreningen. Men i det senaste valet röstade de på AFD.
– Freden står allra högst. Ryssland och Ukraina måste förhandla. Och i migrationspolitiken vill vi ha större kontroll. Det är självklart att människor ska få flytta till Tyskland, men det måste ske under ordnade former. Vi vill inte ha fler knivdåd som i Solingen, säger Silke Schröter.
För knivdådet i Solingen i slutet av augusti misstänks en asylsökande från Syrien, som enligt Dublinförordningen borde ha ansökt om asyl i Bulgarien. Han var alltså i Tyskland olagligt – men hade inte blivit utvisad.
Silke och Wolfgang Schröter beskriver sitt val att rösta på AFD som pragmatiskt, snarare än ideologiskt. De vill få CDU att ändra kurs. Sluta skicka vapen till Ukraina, införa ”mer ordning” i migrationspolitiken.
– Bara CDU tar sitt förnuft tillfånga kommer AFD att självdö, anser Wolfgang.
”Västtyskarna tänker inte som vi, men var gör det?”
Enligt sociologen Steffen Mau vore det mer konstruktivt att tyskarna, istället för att hoppas på att öst och väst ska växa samman i framtiden, erkänner att de helt enkelt är olika. Han får medhåll av Wolfgang Schröter.
– Silke och jag har goda vänner i Bayern som vi besöker ibland. Västtyskarna tänker inte som vi, men var gör det? Det är inte ett problem.
Han anser att alla måste ha rätt att leva med sina egna upplevelser – han tror inte på att det går att avlägsna oönskade delar av den man är. Silke håller med.
– Jag är tacksam för min uppväxt i Östtyskland, den har präglat mig, säger hon.
– Men jag längtar inte tillbaka. Då var då och nu är nu.
Efter intervjun har Wolfgang en fråga till mig.
– Jag hoppas vi inte hamnar i fängelse nu?
– Absolut inte, hur kan ni tro det? svarar jag och skrattar.
– Skratta ni. Allt upprepar sig.
När Wolfgangs son, fotografen Jacob Schröder, kör mig till järnvägsstationen berättar han att det var första gången han fick höra hur det gick till när hans pappa lämnade DDR. Wolfgang har aldrig pratat om det med sina barn.
Aldrig, trots att det avgjorde så mycket i hans liv.
– Det måste alltså till en utländsk journalist för att din pappa skulle berätta? säger jag.
– Jag tror inte han talade om allt. Du märkte väl att han inte svarade på alla dina frågor?
Fakta.Det delade Tyskland och återföreningen
Efter andra världskriget och Hitlers nederlag delades Tyskland och Berlin in i fyra ockupationszoner. De kontrollerades av USA, Storbritannien, Frankrike och Sovjetunionen. Den sovjetiska ockupationszonen blev ett eget land, i praktiken en sovjetisk satellitstat vid namn Tyska demokratiska republiken (DDR). Västländernas ockupationszoner blev Förbundsrepubliken Tyskland (BRD). I folkmun kallades länderna Östtyskland och Västtyskland.
Östtyskland var en kommunistisk diktatur, med enpartisystem och planekonomi. Västtyskland var en öppen demokrati med blomstrande ekonomi, som snart återtog Tysklands traditionella roll som Europas ekonomiska motor.
År 1989 öppnades muren mellan Öst- och Västberlin. Ett år senare förenades länderna och Tyskland har återuppstått.
De ekonomiska problemen i Östtyskland var stora efter återföreningen. Arbetslösheten steg och befolkningen minskade kraftigt då miljontals flyttade till väst efter bättre löner.
I dag är flyttrörelsen den motsatta – det finns en liten övervikt av tyskar som flyttar till öst. Östtyskland har dock fortfarande en betydligt mindre befolkning – 16 miljoner i öst, 67 miljoner i väst.