![](https://i3.wp.com/static.bonniernews.se/gcs/bilder/dn-mly/28a35e3f-b03b-441d-8944-64947fa09fa4.jpeg?interpolation=lanczos-none&fit=around%7C1024:576&crop=1024:h;center,top&output-quality=80&w=1200&resize=1200,0&ssl=1)
Utställning
”Garden Futures: Design som växer”
Vandalorum, Värnamo. Visas t o m 13/10
Gräsmattan är död. Leve trädgården! Så kan man sammanfatta ”Garden Futures: Design som växer” på Vandalorum i Värnamo. Utställningen producerades ursprungligen av Vitra Design Museum i Weil am Rhein och har tidigare visats även på Finlands arkitekturmuseum i Helsingfors. Det är en gigantisk satsning som skildrar trädgården genom alla tider och ur ett globalt perspektiv.
Och inte nog med det. Vandalorum har både kompletterat utställningen och bjudit in den världsberömde holländske trädgårdsdesignern Piet Oudolf till att skapa en permanent trädgårdsanläggning. Starten på denna är det första som möter besökaren. Med organiska former omfamnar den ännu nyvakna trädgården två av parkeringens sidor.
Inomhus upptar utställningen två av de tre lador som utgör Vandalorum och har inledningsvis ett lättsamt anslag. Temaenligt har de italienska utställningsdesignerna FormaFantasma rullat ut den gröna mattan och framför ett sofflandskap i olika gröna toner visas ett bildspel på temat ”trädgården som paradis”.
Här visar figurklippta häckar i en slottsträdgård från 1600-talet växtlighet som formelement och trädgården som maktmanifestation, avlöst av 1960-talets välskötta gräsmattor och 1990-talets skyskrapor med gröna väggar. ”En trädgård är en trädgård eftersom den skyddas från vildmarken av ett staket. En plats för lugn och frid, där människan inte saknar något”, hävdar författaren Nadine Olenetzky.
På väggarna hänger trädgårdsredskap, märkligt lika varandra från en tid till annan. Bland trädgårdsmöblerna i en hörna utmärker sig Aino Aaltos vilstol med ”skottkärreprincip” – bara att rulla in under tak när regnet nalkas.
Men snart lämnar utställningen paradistanken för en mer problematiserande attityd. För trädgården är förstås, precis som allting annat, en spegel av samhället. Att idealen länge formats av såväl politik som kommersiella intressen framgår tydligt.
”Den rike äger en trädgård. Den fattige arbetar i den” konstateras det, intill affischer från olika kristider där regeringar från alltifrån USA till Sovjetunionen förklarar odling av grönsaker som en patriotisk plikt. Ett fotografi från första världskrigets kålodling på Karlaplan i Stockholm kompletterar.
I den här avdelningen presenteras också den brittiske stadsplaneraren Ebenezer Howard. I början av 1900-talet introducerade han tanken om ”trädgårdsstaden”, där varje bostad skulle ha ett eget trädgårdsland för att främja såväl självförsörjning som folkhälsa. En idé som några år senare skulle influera stockholmsförorterna Enskede trädgårdsstad och Äppelviken.
Via montrar som skildrar efterkrigstidens strävan efter den perfekta gräsmattan, med bekämpningsmedel och robotgräsklippare som en naturlig följd, rör vi oss mot 1970-talet och Green Guerillas i New York. Gruppen ville se kollektivträdgården som en plats för social rättvisa och folkligt deltagande.
I nästa avdelning, ”Trädgården som testyta”, porträtteras banbrytande trädgårdsskapare från olika delar av världen. Däribland konstnären och filmaren Derek Jarman, som köpte en fiskarstuga samma år som han diagnosticerades med aids och konfronterade sin egen död genom att skapa ett trädgårdskonstverk i den dystopiska närheten av ett brittiskt kärnkraftverk.
Ett annat ”rum i rummet” behandlar den svenska trädgårdsarkitekten Ulla Molins betydligt mer prunkande (men lika gräsmattebefriade) gröna rum. Hennes sista hem, på Tallgatan i Höganäs, har för övrigt en av Sveriges mycket få privata byggnadsminnesförklarade trädgårdar.
För den amerikanska författaren Jamaica Kincaid, född i Västindien, har trädgården fungerat som ett sätt att reflektera över kolonial historia och kulturell appropriering. I en film berättar hon att de koloniserande spanjorerna intresserade sig enbart för guld och diamanter, medan britterna förstod växters ekonomiska värde och istället skeppade hem tebuskar. De tog också med sig brödfrukten till Västindien och använde den som billig föda åt slavarna. Kincaid kan fortfarande knappt se en brödfrukt utan att må illa.
Här presenteras även Piet Oudolf, som sedan 1980-talet använt sig av naturens växtlighet, med inriktning på perenner, gräs och buskar som traditionellt inte setts som trädgårdsplantor. I hans trädgårdar är växterna valda utifrån lokal anknytning, färg, struktur och skulptural kvalitet. Allt för att bjuda på estetiska upplevelser under samtliga årstider. Oudolfs planteringsskisser med klara tuschfärger, där varje blomstersort får en egen färg, är små konstverk i sig.
”Garden Futures” är en utställning med många bottnar. Den vrider och vänder på fenomenet trädgård på det mest fascinerande sätt och ju mer jag närmar mig nutiden desto intressantare blir det.
I det fjärde och sista avsnittet, ”Världen som trädgård”, konstateras det att tiden då trädgården var en plats där människan skapade en tam version av vild natur är förbi. Dagens klimatförändringar och vikande biologiska mångfald tvingar oss att ställa frågan: vem är det egentligen som behöver skyddas från vem?
Efter århundraden av rationell exploatering och domesticerande av naturen står vi där med en helt ny utmaning: att ingripa så lite som möjligt. I analogi med detta handlar trädgårdsarbete av i dag inte om att tukta naturen utan snarare om att ha en dialog med den, menar utställningsproducenterna – och visar både mer och mindre trovärdiga exempel.
”Bosco Verticale” kallas två växtbeklädda, omtalade skyskrapor i Milano från 2014. Det ytterst bildmässiga projektet har vunnit flera arkitekturpriser och framställs ofta som ett slags framtidshopp. Och visst hjälper de gröna tornen till att rena luften och att knyta samman stadens ekosystem. Men dokumentärfilmen som visas här avslöjar också varför tornen fått mycket få efterföljare: växterna kräver underhåll i form av ”flygande trädgårdsmästare”. De hänger i selar utanpå fasaderna och orsakar inte bara hisnande scener utan också helt säkert hisnande kostnader.
Själv finner jag mer hopp i de mindre spektakulära satsningar som visas här. Som den australiske landskapsarkitekten James Hitchmoughs påbud om att ersätta gräsmattor, eller ”gröna öknar”, med en kombination av fruktträdgård och äng. Eller den skotska ideella organisationen ”Edible Estates” initiativ att skapa kollektiva trädgårdar med odlingar runt kommunala hyreslägenheter.
Även den australiska kocken, vars stiftelse hjälper till att anlägga köksträdgårdar på skolor och integrerar dem i läroplanen, är någonting på spåren. Liksom trångbodda Tokyobor, som skapar trädgårdar i krukor på minsta lilla yta, och den svenske växtexperten Peter Korn som laborerar med olika sätt att odla utan vatten.
Trots allt är nog Piet Oudolfs levande, ständigt föränderliga konstverk vid parkeringsplatsen det tydligaste exemplet på att den ”vilda” trädgården i vår tid inte längre kommunicerar slarv utan snarare medvetenhet.
När jag lämnar platsen och kommer ut på E4:an mot Stockholm inser jag att även Vandalorum i sig kan ses som en bild av trädgårdens utveckling: från motorvägen utgör de tre ladorna, målade med Falu rödfärg och omgivna av välklippta gräsmattor, en tydlig symbol för 1900-talet. Men utmed parkeringen växer nu 2000-talets perenna paradis fram.
Vid mitt besök stack det upp enstaka tulpaner och några backsippor här och där. Men målet med detta konstnärliga verk är inte att det ska bli klart. Det här är design som växer i bokstavlig bemärkelse. En lovsång till långsiktigheten. Eller som Piet Oudolf sammanfattar saken: ”En trädgård är ett löfte.”
Läs fler texter av Annica Kvint
Läs mer om konst på dn.se