Vintervandra vid sagolika Dachstein

Det är strålande sol och vindstilla när vi tar våra första steg vid alpbyn Ramsau am Dachstein på runt 1 100 meters höjd, där Dachsteinmassivets bergstoppar sträcker sig upp mot 3 000 meter. Det är lätt att känna euforin flöda med gnistrande snö i all oändlighet – det finns 220 kilometer spår för längdskidåkning och sammanlagt 300 kilometer preparerade vintervandringsleder i regionen. Så det finns gott om plats för alla att njuta av det grandiosa vinterlandskapet.

Lyckokänslorna kan förstås även bottna i hur överraskande lätt det känns att trampa på det välpreparerade underlaget. Snön är sammanpressad och lättpromenerad. Vi går panoramarundan nära centrala Ramsau am Dachstein tills solen drar sig undan och skymningen kastar aprikosfärgat ljus över bergen. Då går vi in på värdshuset Waldschenke Ramsau intill vintervandringsleden. Inne råder rustik stil, stabil mat och skön stämning. Både tak och väggar är av trä och hjortmönstrat grönt tyg pryder bänkarna. Tre musikanter i folkdräkter spelar och sjunger folkmusik så man blir glad i själen.

Dagen efter möter vi Herbert Raffalt. Han är inte vilken bergsguide och naturfotograf som helst. Han är en lokal kändis, vars vandringstips varje vecka publiceras i dagstidningen Kleine Zeitung. Med Herbert ska vi prova på en snöskovandring i opistade marker förbi några fäbodar i bergen ovanför Ramsau am Dachstein. Exklusivt för oss snöskovandrare.

– Gå som vanligt och undvik det vanligaste misstaget, att lyfta fötterna överdrivet högt. Det tar mycket energi och behövs inte. Låt snöskorna göra jobbet! säger Herbert utanför värdshuset Alpengasthof Glösalm, runt 1 500 meter över havet. Tacksamt nog sköter snöskorna sitt jobb, oavsett om snön är mjuk, djup eller isig. Men helt utan ansträngning är det inte. Speciellt vid uppförsbackar blir man riktigt varm.

– Titta, det här är kanske världens största mur! utbrister Herbert efter en stund och pekar mot Dachsteinmassivets tvärbranta vägg.

Det är bara vi här. Vi står överväldigade av vyerna och försöker smälta det vi ser.

– Det är det som är tjusningen med snöskovandring. Du behöver inte lära dig någon teknik eller vara rädd för skador. Du kan gå, stanna till och njuta var som helst, bara du undviker alltför branta eller lavinfarliga ställen, säger Herbert.

När magen kurrar är vi redan på väg tillbaka till startpunkten, värdshuset Glösalm, ett familjeföretag i tredje generationen. Bland värdshusets regionala rätter är juvelen utan tvivel knödel, en degklump som liknar kroppkaka. Så vi smakar på olika knödelrätter och blir inte besvikna. Knödlarna är saftiga, läckra och mättande. Vi frågar Maria Bachler som driver Glösalm tillsammans med sin man Gerhard, hur de lyckas göra dem så saftiga.

– Allt handlar om erfarenhet. Vi har gjort knödlar i tio år och lär oss något nytt hela tiden, säger Maria.

Vi avslutar måltiden med topfenstrudel, en sorts ostkaka som serveras med vispgrädde. Ljuvligt gott.

Nu vill vi åka på en slädfärd, ett annat sätt att njuta av vinterlandskapet i lugnt tempo. Jag sätter mig bredvid kusken Anton Schrempf och drar en varm filt över benen och hästarna sätter fart för att ta oss runt berget Kulmberg.

Hästarna springer så att det yr om snön inför varje uppförsbacke. Sedan tar de backen av bara farten. När vi korsar en väg växlar Anton skickligt slädens medar till hjul. Stegvis sipprar skymningsljuset in och påminner om eftermiddagens sena stund. Solljuset över alptopparna och alplandskapet har blivit behagligt mjukt.

Nästa dag är det dags för oss att lämna vår komfortzon. Michael Stix på Alpine Fatbike hjälper gärna till och introducerar oss till denna elcykel med rejält stadiga däck. Vi blir överraskade. Det är enkelt att åka fatbike! Vi njuter av det sagolika landskapet under turen mot Rösteralm, med Dachsteinmassivets snötunga träd och soldränkta vidder. Vi trycker på turboknappen och flyger upp för branta backar som om vi inte gjort något annat.

Vi saktar inte farten förrän vi är framme vid värdshuset Rösteralm. Solen skiner på terrassen som vetter mot de vinterklädda Alperna. Snart kommer värden Peter Walcher ut med husets berömda burgare på viltkött och den regionala specialiteten bräserad lammlägg – båda rätterna är utsökta. Sedan slår han sig ner bland gästerna med ett dragspel och spelar medryckande ”An der schönen blauen Donau”, en vals av Johann Strauss den yngre som är något av en hedershymn för Österrike. Kan österrikiskt gemyt bli bättre än så här?

Vi säger adjö till vintervandringsparadiset Ramsau am Dachstein för att prova på Schladming nere i dalen där slalom är stort. Men vi som vill ta det lite lugnare väljer vintervandringen som går genom den snövita och upplysta ravinen vid bäcken Untertalbach. Frusna vattenfall, snö och is lyser flerfärgat fantasieggande i strålkastarnas sken. Ett andetag bort forsar vattnet. Skådespelet pågår, och trollbinder. Efter en knapp timme är vi framme i den lilla alpbyn Untertal.

Nästa dags vintervandring blir i fullt solsken och högt upp. Utanför kabinbanestationen Planai ligger Dachsteinmassivet vidöppet framför oss. De flesta runt om är utförsfantaster, men någon har uppenbarligen tänkt även på oss som är nybörjare på vintervandring och gjort en nätt prova på-runda med storslagna vyer. Bara att följa Hopsi-Winterwanderweg-skyltarna. De bästa alpvyerna hittar vi vid en liten avstickare till lekplatsen Nordpol. Rundturen i den gnistrande snön är så uppiggande att vi bestämmer oss för att ta en tre timmar lång tur ända ner till kabinbanans mellanstation.

Även snöskovandringen gav blodad tand, så påföljande dag träffar vi Herbert Raffalt igen. Denna gång startar vi uppe på Hochwurzen, vid kabinbanans toppstation. Både slalom- och rodelåkare som vill uppleva den sju kilometer långa rodelbacken svischar förbi. Men så snart vi går ner för en backe och viker av till en smal stig med upptrampad snö sker något formidabelt. Alla människor och allt mänskligt ljud trollas bort. Stillhet råder. Bara vi, snön och skogen.

Så småningom passerar vi trädgränsen och vyerna över snöklädda berg öppnar sig på vid gavel. Här visar sig Dachsteinmassivets hundratals snötäckta bergstoppar och längre ner syns Schlad­ming och Hockwurzenhütte, där vandringen startade. Snart står vi på 1 919 meters höjd på toppen av Rossfeld. Oräkneliga snöklädda alptoppar sluter sig om oss och tar oss i sin famn i ett oförglömligt ögonblick.

Förvisso är slalom det som gäller här i Schlad­ming, men det finns ett undantag – dalen Untertal. Här kan man både vintervandra och åka längdskidor. Vi väljer det senare och satsar på den längsta rundan, den 13,5 kilometer långa Kristallloipe vars skidspår börjar ett stenkast från busshållplatsen Hinkerbrücke.

Vi åker genom ett trolskt vinterlandskap med extra av allt. Dalgången är omgiven av höga, vitklädda berg och snöklädda granar. Ett stilla porlande från en bäck fullbordar sagolandskapet. Rundan fortsätter förbi Waldhäuslalm ända till Granglalm, där vi vänder tillbaka mot startpunkten. Bortsett från ett par röda backar är det flackt och lättåkt. Perfekt för livsnjutare. Så är även det gemytliga värdshuset Waldhäuslalm, visar det sig. Vi slår oss ner vid ett av de bastanta träborden med blåbärskvistar i vasen och ett enormt älghuvud på träväggen ovanför. Här görs alltifrån grunden på främst närodlade råvaror, berättar Ilse Zechmann. Hon driver stället tillsammans med sin syster Sigrid Hutegger, som är kock. Mamman bistår med bakverk.

Ut från köket kommer knödelsoppa på lammlever, sellerisoppa med torkat äpple och en panna med mört fläskkött, potatis och lök. Så även paradrätten grönsaksfiskgryta, tillsammans med ett matchande rödvin gjort på den blåa druvan Blauer Zweigelt. Kärleken till maten märks i varje detalj. Allt är delikat. Vår enkla lunch känns som en festmåltid. Vinteraktiviteter och goda måltider i makligt tempo verkar göra gott för själen.

Här hittar du våra resereportage.