Ett stycke ädlaste finmekanik, ett levande smycke, en virvlande dans och en bön om barmhärtighet och försoning. Allt detta och lite till är ”Kejsarn av Portugallien” på Västanå Teater i Värmland, där krigseldar rödfärgar horisonten över skogarna runt Jan i Skrolycka. En oroande påminnelse om att världen i dag i mycket liknar vad den var 1914 när berättelsen kom till.
Romanen om daglönaren Jan, hans hustru Kattrina och deras dotter Klara Gulla, en av Selma Lagerlöfs mest älskade historier, lockar till scenisk gestaltning. Lars Molins tv-drama från 1992 med Ingvar Hirdwall som Kejsaren satte nivån högt och är inte glömt, och när Västanå Teater gjorde sin första version år 2000 blev den med Alf Nilsson i rollen en av teaterns största succéer. Bägge är med sina gripande Kejsarporträtt svåra att överträffa.
Den nya versionen går en annan väg. Här är det dramatiseringens skarpt tillskurna kuggar som rör sig med urverkslik obeveklighet. Handlingen förs fram i snabba klipp och med kortad text. Selma Lagerlöfs medmänskliga klarsyn blir om möjligt än mer drabbande i koncentrat.
I det symmetriska scenrummet leder trappor vid scenens bägge sidor upp mot en estrad som liknar en kungakrona, men också kan öppnas som ett altarskåp – en vackert tvetydig skapelse som pekar på de världsliga hoten mot det gudstroget mänskliga.
Hela scenografin kan liknas vid en positivhalares låda, med den lilla orkestern i ett bås mitt i fonden. Därifrån rusar och flödar musiken av Magnus Stinnerbom. Med sina folkliga dansrytmer och sin dova bordun av sorg behärskar den rummet fullständigt och skapar allkonstverkets puls.
För den skull är inte skådespeleriet undanskymt. I korta scener växer individerna fram, fler än som kan nämnas här. Rolf Degerlunds Jan är en tvär och kantig make till Kattrina som han inte håller särskilt högt, utom för att ”det ska så vara”. Det är när Klara Gulla föds som han blir människa: plötsligt sårbar, tafatt och osäker.
Så sakteliga förändras det äktenskapliga maktförhållandet. Kattrina (Hanna Kulle) tar över, först med avstånd och avund inför far och dotter-kärleken, senare beskyddar hon sin Jan i trots mot omvärldens hån och förtryck. Hon växer, han försvagas på ett intressant och så småningom tragiskt vis.
Edith Nilsson i rollen får efter flickans år i Stockholm utan kontakt med hemmet snarare ett drag av modern självständighet.
Klara Gulla själv, som barn duktig och till lags, växer upp och försvinner bort, men blir inte förstörd riktigt så som i ursprungsberättelsen. Edith Nilsson i rollen får efter flickans år i Stockholm utan kontakt med hemmet snarare ett drag av modern självständighet. Hon kommer hem med ett slags härdad realism och med förakt för faderns svaghet. Förnuftets och medkänslans röst i föreställningen är Mor i Falla, Marika Lindström, som trogen sin döde make vakar över Jan och hans skadade lilla familj.
För även den gode Kejsarn föraktar snart de maktlösa. Stôll-Ingeborg vill han inte ta med i sitt rike, minsann. Stina Olsson i rollen förkroppsligar en ljusare galenskap än hans och när hon plockar stjärnor som faller från himmelen är det i en av kvällens vackraste bilder. En av de många som talar med Selmas röst om upphöjelse för de små och rättvisa straff åt de onda, så att de kan ångra sig.
Läs mer:
Steve Sem-Sandberg: Selma Lagerlöf låter ordning och kaos vara goda grannar