Dans
”Jean & Julie”
Upphovsperson: Fredrik Benke Rydman, fritt efter August Strindbergs ”Fröken Julie”. Koreografi, scenografi: Fredrik Benke Rydman. Ljus: Fredrik Benke Rydman, David Nordström Abelli. Video: David Nordström Abelli, Viktor Rundlöf. Kostym: Lehna Edwall. Mask: Patricia Svajger. Ljud, komposition: Petrus Königsson. Medverkande: Daniel Koivunen, Ellen Lindblad, Sophie Augot.
Scen: Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm.
Speltid: 1 timme 15 minuter.
Blicken in i kameran, inzoomade ansikten eller rörliga helfigurer till bröstdunkande beats i flimrande ljus. Hela fonden på Klarascenen är en projektionsyta för livefilmade videosekvenser av dansarna i den pågående föreställningen. Den handhållna kameran är en ständig följeslagare.
I August Strindbergs pjäs ”Fröken Julie” markerar ett par stora ridstövlar med sporrar överhetens osynliga närvaro på scenen. Perfekt putsade inför att den fruktade greven ska ringa efter sin betjänt i klockan nere i köket. I Fredrik Benke Rydmans fria dansbearbetning finns inga grevestövlar. Är klassperspektivet struket?
I sin traditionella form, ja. Men skruvat till ett annat slags övervakande inflytande. Videokameran som seende öga och spegel står för den digitalanslutna omvärldens påverkande dragningskraft, och åtråvärda eller tvingande samhällsnormer. Inte helt väsensskilt från kompaniet Cullbergs aktuella nakenexperiment ”Exposure”.
Temat ”bekräftelseknarkande sociala medier-samhälle”, som DN:s Lisa Boda skrev om ”Snövit” från 2019, har Rydman intresserat sig för tidigare. Här gestaltar han de moderna karaktärer ”lefvande i en öfvergångstid, mer brådskande hysterisk än åtminstone den föregående” som Strindberg enligt sitt förord ville skildra som ”vacklande, söndergångna, blandade af gammalt och nytt”.
Och visst är det är en mix av traditionella hållningar och trendiga perspektiv som prövas i ”Jean & Julie”. Hur kan samtidens könsroller manifestera sig? Begrepp som toxisk manlighet och soft girl droppas i programmet. Ska Daniel Koivunens Jean röra händerna mjukt och ömsint eller spänna lår och armar hårt och häftigt? Är Ellen Lindblads Julie en fri brat à la Charlie XCX i sin knallgröna klubboutfit, eller gränslöst ömhetstörstande? Är Sophie Augots Kristin milt behagfull eller elegant självständig?
När Birgit Cullberg skapade balett av ”Fröken Julie” 1950 fick hon (och den moderna dansen) sitt genombrott i Sverige. Rydman är redan supersuccéernas koreograf, känd sedan 1990-talet med Bounce Streetdance Company, ett pärlband av egna storslagna produktioner bakom sig och en säker stil. Här gör han det naturalistiska sorgespelet från 1888 till ett explosivt energiskt dansverk om sexualitetens kraft, som underhåller stort och utmanar lagom. Snarare än på tragiskt djup och konflikt satsas på visuell punch, tajt igenkänningshumor och medryckande dansskicklighet. Det är ofta roligt, ibland lite för spexigt, och genomgående snyggt.
Videodesignen och ljuset av Green Wall Designs skapar ett avancerat omslutande scenrum som får ögat att korsklippa mellan närbilder och de fysiska kropparna på scenen, eller en mörk rymd att uppstå där dansarna vackert svävar. Teknikvalet påminner om en ”Fröken Julie” från 2012 av teaterregissören Anna Pettersson, känd för konstnärligt användande av video. Men där hon funderade över Julies tragiska öde vrider Rydman fokus mot Jean. Rakkniven och grönsiskan från originalet är här i stället en hammare och en hamster, och både Julie och Kristin är överlevare som går sin väg. Kvar blir Jean, kanske inte i en tragedi men en rätt så sorglig bild av en förvirrad manlighet.