Fredagens jordbävning nordväst om Mandalay mättes till en magnitud på 7,7 med efterskalv på åtminstone 6,4. Ett antal byggnader ska ha rasat samman och ett antalet omkomna befaras vara i tusental, enligt amerikanska geologiska myndigheten USGS:s uppskattning.
– Folk sprang från alla håll och kanter, säger svenska Christian Quaglia som befinner sig i Thailands huvudstad Bangkok.
När han kände att det skakade tänkte han först att kroppen spelade honom ett spratt. Kanske att det var hunger som påverkade balansorganet på något sätt.
Han beskriver det som att kroppen kände det först, medvetandet kom ett tag senare.
– Jag var inne i ett varuhus och såg snart hur skyltarna vajade, så jag frågade expediten om det var en jordbävning på gång. Då var det som att alla förstod samtidigt och sprang ut på gatan från alla håll och kanter. ”Vart ska jag?” frågade jag, och hon bara ”Följ mig!”, säger Christian Quaglia.
Han har inte blivit vittne till något slags förödelse, men vid 08-tiden, svensk tid, beskriver han hur alla fortfarande håller sig utomhus med fokus på sina telefoner.
Som född och uppvuxen i Neapel hade han barndomsminnen från ett skalv i Italien.
– Jag kommer ihåg den där kaoskänslan, att alla blir som ”Vad gör man nu!?”. Jag var ju liten då och tyckte kanske det var lite kul, men då var det också sådär att alla träffades utomhus liksom, säger Christian Quaglia.
Vittnen beskriver att höghus ska ha börjat svaja.
– Det var läskigt att se, säger Christian Quaglia.
Helena Thorfinn bor mitt i i Bangkok och berättar att också hon först undrade om det var hunger hon kände, att hon höll på att svimma för att hon inte hade ätit. Vid 10-tiden stod hon och alla andra i grannskapet utomhus, i enlighet med myndighetsuppmaningar, och väntade på ytterligare efterskalv.
– Det var superläskigt! Allt gungade, hela huset, dörrarna slog, fönstren slog… En granne jag sitter med höll på att tvätta golven och från hinken skvimpade vatten över hela golvet. Det var panik, säger Helena Thorfinn.
Hon mindes rådet att ställa sig under en dörrpost, osäker på om hon skulle hinna ut under det värsta.
– Jag hade världens puls, vad gör jag om allt bara rasar, tänkte jag. Det är inte som att en bomb slår ner, utan det håller ju på och byggs upp ett tag, flera minuter. När jag väl kom ut var alla lika skärrade, säger Helena Thorfinn.
