Mot alla odds invigdes Stockholm early music festival en tjugofjärde gång. I höstas lades verksamheten ner under fyra månader och framtiden såg mörk ut. Ökade kostnader och minskade statliga bidrag rimmar dåligt om man försöker bevara ett kulturarv. Drottning Silvia är permanent beskyddare av festivalen, men inte ens hennes majestät drottningen kan göra något när de politiska vindarna blåser hårt i motvind. Tack vare en privat donation kunde festivalen ändå äga rum, något den klassiska musiken verkar behöva förlita sig på allt mer. Om det blir ett 25-årsjubileum återstår att se.
Jag önskar att alla förstod tjusningen med tidig musik. Under invigningstalet sade chef Peter Pontvik att med en gnutta darwinism i sinnet kan man tänka sig att musik från den här epoken genomgått ett naturligt urval. Så är det ju. Tidig musik är som en sten som slipats i vågorna i hundratals år. De bästa verken har utkristalliserats med tiden.
Flera av barockens mästerverk tillhör Antonio Vivaldi – och det är till hans toner som festivalen invigs i Tyska kyrkan i Gamla stan. Den italienska barockorkestern Accademia Bizantina framför musiken och lägger stor vikt vid att vara så tidstrogna som möjligt. Det kan vara en utmaning eftersom partituren från barocken inte är så detaljerade när det kommer till spelanvisningar. Dels för att musikerna själva var mer delaktiga i tolkningarna då, dels för att man nog inte tänkte att musiken skulle framföras flera hundra år senare.
Accademia Bizantina tycks ta barockmusiken på största allvar. De spelar på tidstrogna instrument med sensträngar, vilket ger en varm och rustik klang. Sensträngar är ett organiskt material som också kräver omsorgsfull stämning, något publiken tålmodigt får vänta på. Orkestern tolkar Vivaldi med enorm precision och är oerhört samspelta när de dansar över korta och snabba toner.
Det är dock orkesterns skicklige konsertmästare Alessandro Tampieri som stjäl showen. Han förkroppsligar på något vis allt som ryms i barockens säregna klangvärld. Det är stora känslor, en i taget. Han har dessutom ett ess i rockärmen – det sällsynta instrumentet viola d’amore, en renässansvariant av violan. Den fylliga klangen ekar mellan kyrkans väggar i ett känslofyllt largo och påminner alla om barockens storhet.
Läs fler konsertrecensioner och fler texter av Anna Bjermqvist.