Volkswagen ID.7 har hittat hem i Sverige, under januari sålde den med bred marginal allra bäst bland elbilarna, 50 procent mer än tvåan Volkswagen ID.4.
Nu finns ID.7 i utförandet Pro S med lite större batteripaket och längre räckvidd – 68 mil i stället för dryga 60. Till det kommer även head up-display, bättre backkamera och en större pekskärm, allt för 9 000 kronor extra. Är du tjänstebilist skiljer förmånsvärdet med en ynka procent.
Bilen är egenskapslös, en vitvara som man väljer på specifikationer och energideklaration. Få bilar är så här välstädat, nästan kemiskt, befriade från körintryck.
Det är ingenting som lockar och pockar, ingenting som utgör någon form av kommunikation mellan människa och maskin. Men det är inte heller någonting som stökar eller skaver.
Gaspedalen dämpar ut varje plötslig lägesändring så att passagerarna, eller däcken, aldrig ska behöva lida av några plötsliga ryck. Bromspedalen verkar på samma sätt, man trampar på den och bilens hastighet sjunker samtidigt som kroppen mjukt landar mot säkerhetsbältet. Genom ratten förmedlas inte mer information än vad som är nödvändigt och provocerar man bilen möts man av en lugn och samlad respons.
Volkswagen har fått kritik för gränssnittet i sina elbilspekskärmar men nu fungerar de riktigt bra, kanske till och med exemplariskt. Grafiken är enkel och tydlig och snart har man lärt sig var man ska klicka för de vanligaste funktionerna.
Bilens anspråkslösa varningssignal för att man har överskridit hastighetsbegränsningen stänger man av på två skärmklick och därmed slipper man störande pip när kamerorna läst fel på skyltarna. Ett par klick till så ställer inte heller farthållaren om hastigheten när den också läst fel. För fel läser kamerorna, det är genomgående i hela bilvärlden och Volkswagens funktion är kanske den mest skumögda av dem alla.
Det finns fyra olika körprogram, alla normala människor åker omkring i comfort-programmet. Är man lite eljest väljer man eco och är man biltestare som jag klickar man först fram sportläget och märker föga skillnad, sedan går man in i inställningarna för individual-läget och möts av en mängd olika möjligheter.
Mest av allt märks det i stötdämparinställningarna där man kan välja mellan 15 olika lägen. I teorin går det att göra ganska stor skillnad men här blir det mest från ett jaha till ett jaså.
I alla lägen är den en bil du åker i, inte en du kör.
Baksätespassagerarna kommer ha en behaglig tillvaro. Här är rymden väl tilltagen på samtliga ledder. Tyvärr gäller inte det samma för bagageutrymmet. För att vara en kombi är det rätt skralt i ID.7 Tourer, inte ens sedanmodellen av samma bil står långt efter.
Provkörningsbilens mikrofiberklädsel är behaglig och överlag är interiören väl hopkommen. Här är känslan av lyx lite mer närvarande än i bilar som Volkswagen ID.3 och ID.4.
Hur vi än gör och kör landar vi på en räckvidd på runt 40–45 mil i rådande väderlek. Bilen själv säger att räckvidden är 50 mil när batteriet är fulladdat. Det beror dels på att vinterväderleken kräver energislösande uppvärmning av kabinen.
Farthållaren sköter sig, men filhållningsfunktionen har svårt att bestämma sig bland snösträngarna. Den stänger jag av så att den också håller sig borta när farthållaren är aktiv.
På småvägar har bakdäcken tidvis svårt att hitta grepp. Här ligger frost på asfalten och det är halt. Bilen svarar med en liten svansviftning och ett ingripande från antisladdsystemet, ett exemplariskt beteende.
Volkswagen ID.7 Tourer träffar mitt i mellanmjölken. Man åker skönt och familjen får plats. Kanske finns här också en guldkant.
Läs fler av DN:s biltester.
