När Walter Salles nyligen tog emot en Oscar för bästa internationella film så tillägnade han priset ”en kvinna som, trots en stor förlust, vägrade böja sig och gjorde motstånd mot den totalitära regimen”. Kvinnan hette Eunice Paiva och var mamma till en av Walter Salles bästa vänner, Nalu, när han var tonåring. Som 13-åring återvände Salles till hemlandet 1969 efter att familjen hade bott i Washington och Paris.
– Jag kände inte igen mig. Det var inte det land mina föräldrar talat om. Militären kontrollerade allt; flygplatsen, gatorna… Det var utegångsförbud och det var censur. Hela min värld krympte direkt. Familjen Paivas hem blev räddningen för mig. Där kändes allt öppet, ljust och folk vågade diskutera politik, berättar Walter Salles efter världspremiären på filmfestivalen i Venedig för ”I’m still here”.
Den distingerade brasilianska gentlemannen sippar på en cappuccino i en sval hotellsalong i ett anrikt art nouveau-palats. Han är märkbart berörd av den känslostarka visningen där publiken både grät och jublade. Den verklighetsbaserade filmen handlar just om hur den lyckliga fembarnsfamiljen Paiva drabbas när fadern, jurist och före detta politiker, fängslas och försvinner in i regimens tortyrkammare. Den ljusa inledningen av filmen ger en stark känsla av vad som går förlorat.
– Det där soliga och glada huset, nästan på stranden Ipanema, gav mig som ung en känsla av vad Brasilien skulle kunna vara. Det formade mig, säger han.
När demokratin äntligen kom tillbaka till Brasilien i mitten på 80-talet bröt Salles med familjens bankirtraditioner och utbildade sig till filmregissör. I ”Foreign land” (”Terra estrangeira”, 1995) jobbade han med Fernanda Torres som några år senare skulle Oscarsnomineras för sin roll i Salles genombrottsfilm ”Central station” (”Central do Brasil”). Romantiska ”Dagbok från en motorcykel”, om en ung het Che Guevara, väckte också uppmärksamhet och fick en Oscar för bästa sång.
Men Salles glömde aldrig vännerna och matriarken som kämpade för rättvisa, och som med tiden blev en av landets främsta människorättsadvokater. När Marcelo Paiva, bror till Nalu, gav ut en bok om familjens öde bestämde sig Salles för att återvända till sina ungdomsminnen. Familjens vackra gamla strandnära bostad hade blivit en pizzeria. Men Salles lyckades hitta ett annat hus som fond för en varm nostalgtripp färgad av ny musik, glädje, sandiga fötter, bad och vilda diskussioner.
– Jag har alltid vurmat för brasiliansk historia men att återskapa den här tiden var väldigt speciellt och djupt personligt. Det var så mycket i det där hemmet som jag aldrig upplevde i min egen familj. Visst var det militärdiktatur men också en tid då man kunde lämna dörrar och fönster öppna mot havet och solen. Idag lever vi ju på andra sätt i en mycket våldsammare tid, så även på det sättet känns filmen utopisk, säger Salles om filmen som blev personlig även på andra sätt.
Huvudrollen spelas av Fernanda Torres, dotter till Fernanda Montenegro som var hans hans första stora stjärna. Montenegro dyker också upp i ”I’m still here” som en mycket åldrad och dement Eunice. En dröm för Oscarskampanjen som lyckades landa en nominering för Fernanda Torres, även om hon liksom Demi Moore fick se sig slagen av den 25-åriga ”Anora”-skådisen Mikey Madison.
En stor utmaning var att gestalta hur det gick till när verklighetens Rubens Paiva plötsligt en dag fördes bort av svartklädda män för att aldrig återvända.
– Även om jag hade Marcelos ord att utgå ifrån så var det svårt för mig. För mig blev själva familjens hem en sinnebild för det traumat. Dörrar och fönster stängdes medan de alla tvingades isolera sig i dagar med civilklädd militär som övervakare. Jag föreställde mig det hela som en väldigt brutal växling mellan ljus och mörker, säger han och börjar le:
– Jag insåg faktiskt först efteråt att jag måste ha haft min gamla favorit, den danska målaren William Hammershøi, i tankarna när det gäller det visuella konceptet, haha…
Han påbörjade arbetet med ”I’m still here” redan innan den högerextrema Jair Bolsonaro kom till makten som Brasiliens 38:e president. Både upptakten till valsegern och mandatperioden (2019-2022) påverkade både Salles djupt.
– Efter att ha levt under en diktatur i drygt 20 år kändes det otroligt oroligt och destabiliserande att se så många landsmän rösta fram Bolsonaro. Som om vi var på väg tillbaka till den gamla onda tiden, säger Salles.
Han framhåller regeringen Bolsonaros attacker mot den brasilianska filmen som ett varnande exempel.
– Man får inte glömma att brasilianska filmvågen ”cinema novo” var väldigt framgångsrik och kreativ fram till militärkuppen 1964. Auktoritära ledare som Bolsonaro vet precis var de ska slå till. Strypa den fria pressen, eliminera filmstöd till den fria filmen och så vidare. Vår filmkonst stod i princip stilla under Bolsonaro-åren. Det var väldigt märkligt och obehagligt att på något sätt känna historien upprepa sig, säger Walter Salles allvarligt.
Men ”I’m still here”, Salles första brasilianska film på 16 år och hans mest framgångsrika hittills, har i alla fall lockat en stor publik i hemlandet som varken tycks skygga för landets mörka samtidshistoria eller ett hjältedrama med kvinnliga förtecken. Oscarsvinsten orsakade svallvågor av stolthet på hemmaplan. Drygt 3 miljoner har köpt biljetter sedan november. Som av en händelse sammanföll premiären med avslöjandet om planer på ett kuppförsök och att giftmörda den sittande presidenten Lula da Silva.
– Det var som att kastas tillbaka till något som man verkligen trodde var historia. Filmer och böcker är det bästa receptet mot glömska. De tvingar oss att minnas.
Läs mer om film i DN och fler texter av Helena Lindblad
