Plötsligt har de börjat titta fram igen – kvinnornas bröstvårtor. Inte för att de ska amma något barn eller protestera mot nya inskränkningar av aborträtten utan helt enkelt bara för att de har lust att visa upp sig. Inte sedan jag var liten, vilket var på det bh-befriade 1970-talet, har jag sett så många bröstvårtor i det fria som den här sommaren.
Några av dem tillhörde fransk- och engelsktalande kvinnor (i alla åldrar skall tilläggas) som låg och stekte sig i solen i Grekland medan andra visade upp sig inför kamerorna på röda mattan i Hollywood. Ända sedan skådespelerskan Florence Pugh dök upp i en genomskinlig Valentino-klänning 2022 har hon fortsatt att visa brösten vid festliga tillfällen. Varje gång hon väljer att bära ett transparent plagg väcker det hat och hot i sociala medier. I en intervju med tidningen Elle kommenterade hon uppståndelsen med att säga: ”Att mina bröstvårtor syns genom tyget har gjort många upprörda men förmodligen är det friheten människor är rädda för; alltså det faktum att jag är så bekväm och lycklig.”
På sistone har dessutom allt fler bröstvårtor börjat tränga sig igenom kvinnors blusar och t-shirtar med flit. 2023 släppte realitystjärnan Kim Kardashian en bh med inbyggda bröstvårtor. De små styva knopparna på den övre delen av kupan skapar en siluett som ser ut att tillhöra en ung, barbröstad kvinna vilse i en snöstorm på Antarktis. Eller som kampanjen löd: ”Vissa dagar är hårda men de här bröstvårtorna är ännu hårdare.” En del kritiker menade att bh:n enbart skapats för att blidka män medan andra såg den som ett välkommet komplement för alla de transkvinnor och cancerpatienter som gjort bröstrekonstruktioner där bröstvårtan av olika anledningar inte kunnat återskapas.
Det senare visade sig dock aldrig varit avsikten med produkten. Precis som alla andra kroppsdelar är naturligtvis även bröstvårtan föremål för normer. De vi ser i offentligheten i dag tenderar därför alla att vara just små, styva och ha en liten vårtgård. Vi befinner oss numera rätt långt ifrån den 29 000 år gamla figurinen ”Venus från Willendorfs” tunga, mjölkstinna bröst.
Vid det här laget har det säkert redan slagit dig, precis som det gjorde för mig när jag började skriva den här texten, att bröstvårtan är i akut behov av en språklig makeover. Den framgångsrika snippa-kampanjen gjorde ju som ni kanske minns underverk för användandet av ordet ”slida” i dagligt tal.
Problemet med de nordiska språkens varianter, som norskans brystvorte, och tyskans brustwarze är inte bara att de är anatomiskt inkorrekta (en vårta orsakas av ett virus) utan också att de skapar motbjudande associationer (till häxor och kondylom). Då är världsspråkens två andra lösningar: att benämna den som en knopp (engelskans nipple och franskans téton) eller som toppen av ett bröst (italienskans capezzolo, japanskans chikubi) betydligt attraktivare.
Hur vi uppfattar bröstvårtor handlar naturligtvis alltid om kontext. Deras laddning ligger ju i att de både kan vara en erogen zon och ge näring. Den tydligaste symbolen för denna dubbelhet finner vi under 1600-talets häxprocesser där en extra bröstvårta antogs vara bevis för att en kvinna ammade smådjävlar.
Sexhundra år senare är kvinnors bröstvårtor fortfarande laddade. Så länge ett ammande barn täcker vårtgården med sitt huvud brukar det vara lugnt, men när det släpper bröstvårtan och nyfiket ser sig omkring blir en del obekväma. Ett naket bröst på ett konstmuseum är fullt acceptabelt medan ett naket bröst i sociala medier censureras.
Författaren till boken ”Naked feminism”, Victoria Bateman, menar att vår ambivalens inför bröstvårtan är ett patriarkalt samhälles försök att ta tillbaka kontrollen över kvinnors kroppar genom att demonisera dem. I en intervju i tidningen Cosmopolitan säger hon: ”Bröstvårtan är den sista utposten till för kvinnors kroppsliga frihet. Inte förrän samhället slutar dela upp kvinnor i fina flickor och slampor kommer detta att förändras.” Från att ha varit symbolen för fruktbarhet har alltså bröstvårtorna alltmer kommit att representera en obefläckad kvinnlighet. Men hur kommer det sig att det blev det toppiga bröstet med den lilla bröstvårtan som blev norm?
Som så mycket annat går detta att härleda till de gamla grekerna. Tittar man på skulpturer som ”Afrodite från Knidos” och ”Venus de Milo” är deras bröstvårtor mest bara som en förlängning av deras små runda bröst. Linda Fagerström, docent i konst- och bildvetenskap vid Linnéuniversitetet, menar att vi fortfarande styrs av antikens kroppsideal. Detta påverkar både vilka modeller som syns i dagens modemagasin och hur vi föreställer oss att ett ”normalt” bröst ser ut vid en inför en medicinsk bröstrekonstruktion.
– Antikens skulpturer föreställer främst gudar och gudinnor som inte alls behövde bry sig om världsliga saker som kläder, säger Linda Fagerström.
– Notera även att skulpturerna varken har vårtgård eller pubeshår. De var mer som prototyper av kroppar, det vill säga idealkroppar, som aldrig var avsedda att uppfattas som verkliga.
Senare strömningar, som renässansen och nyklassicismen, skulle komma att återupprätta dessa ideal genom sin vurm för antiken. Linda Fagerström pekar dock på skillnaden mellan de manliga och kvinnliga konstnärernas gestaltning av kvinnobröst. Jämför man till exempel Artemisia Gentileschis ”Susanna i badet” med Peter Paul Rubens målning med samma motiv, båda från början av 1600-talet, blir det uppenbart att bara en av dem själv hade bröst. Många konsthistoriker undrar även om Michelangelo hade sett ett par kvinnobröst när han gjorde ”Natten” i San Lorenzo kyrkan i Florens eftersom den gamla kvinnans tuttar sitter så brett isär att de hamnat uppe i armhålorna.
Så sent som 2004 orsakade artisten Justin Timberlake skandal när han blottade Janet Jacksons ena bröstvårta under ett uppträdande. ”Nipple-gate”, som händelsen kom att kallas, ledde till en enorm backlash för Janet Jackson som svartlistades från offentliga tillställningar under en lång tid framöver. Annat var det förr. På 1600-talet hade ingen höjt ett ögonbryn åt något sådant. Då var det betydligt mer laddat att visa en ankel än att flasha en bröstvårta. De djupa urringningarna och korsetterna som tryckte upp bysten till bristningsgränsen som var högsta mode på den tiden gjorde nip-slips oundvikliga bland både fattiga och kungligheter.
Det var bland annat därför som matematikern Émilie du Châtelet (även känd som Voltaires älskarinna) trendade efter att hon hade börjat applicera rouge på sina bröstvårtor på 1700-talet. På flera av porträtten från den tiden kan man även se kvinnor posera i genomskinliga, Florence Pugh-liknande, klänningar. Till och med Napoleons syster, Pauline Bonaparte, satt modell för ett så avslöjande porträtt att det väckte skandal 1806.
Linda Fagerström påminner dock om att dessa konstverk tillkom under en tid då det inte fanns någon konstmarknad och att de därför aldrig var menade att ses av allmänheten. En av konsthistoriens mest kända avbildningar av en bröstvårta, en fransk målning från 1594, är ett tydligt sådant exempel. I målningen, som heter ”Gabrielle d’Estrées och en av hennes systrar”, syns två nakna kvinnor där den ena formar ett c med fingrarna runt den andra kvinnans bröstvårta. Båda sägs ha varit den franske kung Henry IV:s älskarinnor. Bartholomeus van der Helst porträtt av Anna du Pire 1660 har samma erotiska karaktär. Hennes ena bröstvårta tittar ut från urringningen och i handen håller hon en snäcka. Alla kvinnornas vårtgårdar är lika små som de är rosa.
Linda Fagerström säger att det är viktigt att komma ihåg att konsthistoriens porträtt sällan är dokumentära.
– De representerar en förhöjd verklighet. Om någon porträtterats med en tjock hals eller stor näsa kan man utgå ifrån att det var det rådande idealet. Vi vet alltså ingenting om hur dessa kvinnors vårtgårdar egentligen såg ut.
Den brittiska drottningen Victoria var den som satte stopp för det roliga. Från 1838, alltså året hon tillträdde, blev halskragarna allt högre och korsetterna stramare. På danspalatsen i 1920-talets Paris hände det visserligen att de tittade ut även om de då, för sedlighetens skull, alltid var dolda under små tofsar (tassels) eller bröstvårtsplåster.
Så klart har det gjorts en del fritagningsförsök genom åren. 1968 protesterade hundratals feminister mot skönhetstävlingen Miss America genom att kasta sina skönhetsprodukter och bh:ar i en soptunna i Atlantic city. 2008 bildades den ukrainska feministgruppen Femen som barbröstade protesterade mot patriarkatet och 2012 gjorde filmskaparen Lina Esco ytterligare ett försök med den så kallade ”Free the nipple”-kampanjen.
På sätt och vis sluter Kim Kardashians bh en cirkel i och med att den både framhäver och döljer bröstvårtan på en och samma gång. Genom att den både kittlar betraktarens fantasi och låter den tabubelagda kroppsdelen ta plats i ett land som USA där det är förbjudet att visa den offentligt i stater som Utah, Indiana och Tennessee. I podcasten ”Giggly squad” hävdade komikern Hannah Berner nyligen att de små vadderade trekanterna som alltid viker sig dubbelt i våra bikini-överdelar är resultatet av en manlig konspiration. All den tid vi kvinnor lägger på att rätta till dem för att inte visa bröstvårtorna hade vi kunnat lägga på att krossa patriarkatet. Det hade varit roligare om det inte låg så nära sanningen.
