Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Namnet John Bright säger kanske inte så mycket men filmtitlarna på den brittiske kostymörens CV lär vara mer välbekanta. På listan över de produktioner han och kollegorna på kostymateljén Cosprop arbetat med hittar man allt från äventyrsfilmerna om Indiana Jones till tv-serier som ”Downton Abbey”. Utställningen ”Costume couture. Sixty years of Cosprop” som öppnade den 26 september i London visar vilket enormt avtryck de haft på filmhistorien.
Det är andra gången jag besöker Fashion and textile museums färgglada byggnad söder om Themsen. För några år sedan var jag här för att intervjua dess grundare, den extraordinära dame Zandra Rhodes, i hennes lägenhet uppe på taket vars inredning matchar hennes chockrosa frisyr. Vid sidan av att ha designat kläder åt bland andra Freddie Mercury är ”Princessan av punk” som hon även kallas, en fantastisk textilkonstnär som dedikerat sitt liv åt att lyfta fram andras hantverk.
Den nya utställningen börjar lite trevande med några enstaka dockor vid ingången bara för att, likt en popup-bok, veckla ut sig till en fantastiskt generös film- och dräkthistorisk resa.
John Brights samlande av vintage-kläder, som började med en viktoriansk klänning på en marknad i Paris, består i dag av över 8 000 plagg. De fungerar numera som viktiga historiska referenser för alla de plagg som hans fyrtio kostymörer, färgare, skräddare och modister skapar. Brights sätt att arbeta förändrade inte bara synen på filmkostym utan även dess status. I den katalog som följer med inträdet säger han: ”De kostymfilmer som gjordes på 1950-talet var bara en adaption av vad folk hade på sig på 1950-talet. På 1960-talet kände vi kostymörer ett behov av att finna ett nytt sätt att skildra epoker.”
I slutet av första rummet står två plagg som markerar vändpunkten i denna utveckling. Det är de krämvita linnedräkter som Helena Bonham Carter och Maggie Smith bar under picknick-scenen i ”Ett rum med utsikt” (1985) för vilken John Bright, tillsammans med Jenny Beavan, vann en Oscar för bästa kostym.
Den androgyna kombination Smith hade på sig – skjorta, slips, lång kavaj och kjol – känns minst lika modern som ikonisk. Genom filmer som ”Maurice” (1987) och ”Howards End” (1992), blev duon en oundgänglig del av filmskaparna Merchant-Ivorys estetiska universum. Jenny Beavan har med tiden blivit något av en kunglighet i sammanhanget, med sina två Oscarsstatyetter för ”Mad Max. Fury road” (2015) och ”Cruella” (2021).
De utställda dräkterna skiftar kraftigt sinsemellan – det rör ju sig trots allt vid det här laget om över hundra filmer. Men det gör det å andra sidan minst lika roligt att se besökarnas reaktion på kläderna. En trettonårig flicka drar efter andan när hon får syn på Jack Sparrows outfit från ”Pirates of the Carribean. Svarta pärlans förbannelse” (2003) medan en äldre herre med valrossmustasch närskådar en löjligt överdådig sammetsdräkt från Mike Leighs ”Peterloo” (2018).
Det var länge sedan jag besökte en utställning som verkligen hade något för alla. Personligen uppskattade jag mest att se mr Darcys (Colin Firth) kläder från ”Stolthet & fördom” (1995) skapad av Dinah Collin. Men den som bespetsat sig på att se hans så kallade ”wet-shirt” är tyvärr tvungen att ta sig till Bankfield museum i Halifax. Jane Austen-fansen får i stället trösta sig med Kate Winslets bröllopsklänning från ”Förnuft och känsla” (1995).
På tal om Kate Winslet är det lite av en besvikelse att ingen av kostymerna från ”Titanic” (1997), eller ”Game och thrones” (2011-2019) för den delen heller, är med i utställningen. Tv-seriernas intåg har gjort efterfrågan på historiska kläder ännu större och här finns både ”Peaky Blinders” (2013-2022) och dragplåstret ”Downtown Abbey” (2010-2015) representerade.
Det faktum att merparten av kostymerna inte står bakom glas gör det möjligt att komma dem riktigt nära och se detaljer i broderiet och de klädda knapparna. Utställningen lär oss också att skälet till att 1860-talet är så underrepresenterat på film beror på att dåtidens modeexcesser är fullkomlig kryptonit för både filmskapare och kostymörer.
En fin detalj i den tryckta katalogen är att det oftast bara är filmtitel och kostymör som nämns och inte står ett ord om regissören. Det är lite symptomatiskt för hur detta konsthantverk kommit att stå i fokus de senaste åren. Utställningen gör en viktig poäng av hur betydelsefulla provningarna är för skådespelarna att hitta in i sina karaktärer. Genom en rad bakom-kulisserna-bilder ser vi hur även rätta underkläder och korsetter är en del av denna transformation: ”Vi gick in på Cosprop som oss själva och kom ut som den person vi skulle gestalta”, som Helena Bonham Carter säger i boken ”The Costume house. The inside story of Cosprop”.
De senaste åren har den digitala tekniken kommit att förändra kostymörernas arbete då de större och skarpare skärmarna i våra hem kräver betydligt mer omsorg om detaljerna. Men det finns också vinster med att även små saker, som knappar, plötsligt kan vara med och berätta något om bärarens bakgrund. Lisy Christl, kostymdesigner på 1500-talsdramat ”Anonymous” (2011) beskriver det till exempel som att: ”… svart, röd, grön och blå var överklassens färger av ett väldigt tydligt skäl: det var väldigt dyrt att färga kläder.”
Att utställningens plagg är så välkända gör det betydligt lättare för besökarna att ta till sig av denna otroliga yrkesskicklighet. Det är inte en dag för sent, för att inte säga klädsamt, att bereda kostymörerna denna plats i rampljuset, eftersom filmhistorien bokstavligen skulle vara naken utan dem.
Läs mer:
Camilla Thulin: ”Hanteringen av våra äldre är helt vansinnig”
