Sönerna ligger på dubbelsängen i skjulet, som är deras bostad, och leker med tre nykläckta kycklingungar. De har blivit familjens husdjur sedan en hungrig granne i favelan slaktade hönan.
– Vi får ta hand om ungarna, säger Weinnifer Sojo, 30.
När hon väntade sitt andra barn för sex år sedan tog hon beslutet att desertera från armén i huvudstaden Caracas och fly över gränsen till Colombia. Hon ville inte återuppleva umbärandena från tiden då hon fick sitt första barn som 20-åring.
– Jag ville inte jaga mat på gatorna igen. Inte stå i långa köer för att få tag på blöjor. Inte vara rädd igen.
Om Weinnifer Sojo, som tjänstgjorde i det bolivarianska nationalgardet, återvänder till Venezuela väntar militärdomstol och ett straff på upp till åtta års fängelse. Eftersom hon fått politisk asyl i Colombia riskerar hon även att åtalas för landsförräderi – ett brott som kan ge upp till 30 års fängelse.
– Det är omöjligt för mig att åka hem så länge regimen sitter kvar.
Hon bor på en lerig kulle i Colombia, bara några kilometer från Venezuelas gräns. Här har närmare tusen venezuelanska flyktingar byggt en favela som de döpt till La Esperanza – hoppet. Till en början bodde Weinnifer Sojo hos sin storasyster, men förra året arbetade hon som hembiträde hos en colombiansk familj och lyckades spara ihop tillräckligt för att bygga ett eget skjul av grenar och korrugerad plåt.
Dubbelsängen, där hon sover tillsammans med sönerna, upptar nästan hela boytan. Hon saknar både toalett och kök. Det enda hushållsredskapet är en mikrovågsugn.
– Jag lånar min systers kök och kan gå på toaletten hos en vän, säger hon och pekar ner i dalen.
I en balja med vatten tvättar hon sig och barnen.
– Men vi har i alla fall internet, säger hon och kastar en blick mot sönerna som spelar ett krigsspel på varsin telefon medan kycklingungarna vandrar mellan deras kroppar.
När nyheten nådde henne om att amerikanska specialförband tillfångatagit Nicolás Maduro och fört honom ut ur landet kunde hon inte dölja sin glädje.
– Jag grät av lycka. Jag trodde aldrig att vi skulle bli av med honom. Trump kan man lita på. Jag är väldigt tacksam för det han gjort för oss.
Weinnifer sänker blicken mot det råa betonggolvet.
– Nu återstår bara de andra.
Efter räden mot Maduro är osäkerheten stor kring hur Venezuela ska utvecklas. Donald Trump hävdar att USA har kontroll över landets institutioner och oljerikedomar, men bortsett från att ett antal politiska fångar frigetts finns få tecken på att samarbetet fungerar. I Caracas fortsätter den beväpnade milisen Los Colectivos att stoppa människor på gatan och kontrollera deras mobiltelefoner. Den som uttryckt något positivt om Maduros gripande riskerar långa fängelsestraff.
– Situationen är betydligt värre nu än före gripandet. Alla som inte stödjer regimen betraktas som fiender, säger en källa till DN i Caracas som vill vara anonym.
När han lämnar sitt hem byter han simkort, eller så lämnar han mobilen hemma.
– Jag vill inte bli stoppad av beväpnade män med huvor över ansiktet.
Vid årets första sammanträde i kongressen i Caracas bekräftade ledamöterna att vicepresidenten Delcy Rodríguez tar över efter Maduro och ärver hans mandat, som enligt regimen sträcker sig till 2031.
Delcy Rodríguez är dotter till en marxistisk politiker som under 1970-talet ledde den urbana gerillagruppen Liga Socialista som blev kända för att kidnappa den amerikanske affärsmannen William F. Niehous. Gerillagruppen anklagade honom för att vara CIA-agent och höll honom i fångenskap i över tre år på landsbygden. När polisen skulle gripa några boskapstjuvar i närheten hörde de hans vrål och fritog honom.
Delcy Rodríguez far greps, men dog senare i häktet efter förhör med säkerhetstjänsten. Delcy Rodríguez var då sju år gammal och har inte förlåtit den hårdföre socialdemokraten Carlos Andrés Pérez som styrde landet vid den tiden.
Faderns död ledde till att hon utbildade sig till jurist och började engagera sig politiskt. Hon studerade arbetsrätt i Paris och tog en masterexamen i socialpolitik i London. När hon återvände till Venezuela anslöt hon sig till den dåvarande presidenten Hugo Chávez socialistiska revolution.
– Som en hämnd för min pappas död, har hon sagt.
I dag är det hon som ska samarbeta med Trump om hur Venezuelas olja ska fördelas.
Trump kräver att Venezuela upphör med sina oljeleveranser till Kina och i stället säljer all sin olja till USA och Europa. Intäkterna får endast användas till inköp av amerikanska produkter. Delcy Rodríguez försäkrar att landet inte blivit en amerikansk koloni, men i praktiken tycks det vara just så.
– Jag tror hon spelar ett dubbelspel. Hon säger en sak till Trump och en annan till oss, säger en venezuelansk journalist.
Hon tvivlar på att relationen mellan Delcy Rodríguez och Donald Trump kommer att hålla.
– I snart tre decennier har chavismen utmålat USA som sin främsta fiende. Jag har svårt att se att Delcy kommer låta Trump styra Venezuela med imperialistisk hand.
Men journalisten vi talar med misstänker att det kan finnas en annan uppgörelse.
– Kanske har Trump gett Delcy fria händer att styra landet i utbyte mot att han får all oljan. I så fall faller inte regimen.
Tunga moln hänger över gränsbron Puente Internacional Simón Bolívar när en kvinna i 30-årsåldern drar sin resväska bakom sig. Hon jublade på Instagram när Maduro greps, men har nu blivit rädd att någon ska ange henne. Inlägget är borttaget, men hon känner sig inte säker.
– Jag vill inte bli fängslad. Jag ska bo hos min bror i Bogotá ett tag, säger hon och passerar gränsen utan att behöva visa sitt pass.
Sedan Maduro tillträdde för tolv år sedan har omkring åtta miljoner venezuelaner – en fjärdedel av befolkningen – lämnat landet. Det är fler än antalet personer som flydde Syrien under Assads regim. Merparten har passerat denna bro. I dag lever över två miljoner venezuelaner i Colombia. De flesta har fått uppehållstillstånd. Weinnifer Sojo i favelan La Esperanza är en av dem.
När vi återvänder till henne är det morgon. Weinnifer sitter på huk i gruset utanför sitt skjul och borstar tänderna.
– Colombia har varit vår räddning. Titta, kommunen har till och med dragit in el till oss, säger hon och pekar på elmätaren som sitter fastspikad på en gren utanför hennes skjul.
Weinnifer Sojo växte upp i Petare, Latinamerikas största favela med över en halv miljon invånare, i östra Caracas. När Venezuelas ekonomi kollapsade 1989, till följd av sjunkande oljepriser, rusade människor från denna kulle ner mot stadens centrum. Bilar sattes i brand, bankfönster krossades och barrikader byggdes. President Carlos Andrés Pérez slog ned upproret med extremt polisvåld som dödade uppemot 3 000 personer. Weinnifers mamma förlorade flera vänner och bestämde sig för att aldrig mer rösta på vänstern.
Ett år efter att den tidigare fallskärmsjägaren och kuppmakaren Hugo Chávez tillträdde 1999 bildades oppositionspartiet Primero Justicia. Trots att Weinnifers mamma var svart och fattig gick hon med i partiet, som till största del består av den vita borgarklassen. Redan som 14-åring fick Weinnifer Sojo dela ut flygblad för partiet i favelan. Det gillade inte grannarna som trodde att chavismen skulle lyfta dem ur fattigdom.
När Chávez dog 2013 och Maduro tog över stod det snart klart att det blivit tvärtom. Jobben försvann och Weinnifer Sojo bestämde sig för att mönstra i armén.
– Jag behövde pengarna, säger hon och spottar ut tandkrämsskummet i leran.
Hon tar upp sin mobil och visar en bild där hon står i grön militäruniform tillsammans med sin syster och sin mamma.
– Jag var stolt över att vara en del av armén, säger hon och gör en paus. Innan den blev auktoritär.
När Weinnifer Sojo var 20 år blev hon gravid med en man som hon bara träffade en gång. Abort är förbjudet i det katolska Venezuela och hon fick ensam ta hand om sin son. Det var mitt under livsmedelskrisen 2016, då venezuelanerna i genomsnitt tappade elva kilo i vikt. Gatuhundarna försvann från Caracas. På landsbygden födde bönder upp kaniner till stadsbefolkningen. Trots att Weinnifer Sojo tillhörde nationalgardet hade även hon svårt att få tag på mat.
Inför presidentvalet 2018 visade opinionsmätningar att Maduro hade stöd av knappt 15 procent av befolkningen. Weinnifer Sojo behövde pengar och tog extrajobb som valarbetare för valmyndigheten CNE. Hennes uppgift var att bevaka de elektroniska valurnorna.
– Natten före valet kom ett gäng tjänstemän tillsammans med några befäl och började mixtra med maskinerna. De sade att de bara skulle laga dem.
Hon blev misstänksam.
– Jag tror att de manipulerade valurnorna.
Dagen efter utropade regimen Maduro som segrare med 67,8 procent av rösterna. Inga utländska valobservatörer tilläts närvara och inga demokratiskt styrda länder erkände honom som omvald.
Ett år senare blev Weinnifer Sojo gravid igen, med en tre år äldre byggnadsarbetare. De bestämde sig för att lämna landet tillsammans med hennes fyraårige son och tog bussen till Colombia. En månad efter att de slagit sig ned i gränsstaden Cúcuta lämnade han henne.
– Han orkade inte ta sitt ansvar. Vi har ingen kontakt längre, säger hon.
Hennes ögon tåras.
– Vi skulle ju vara en familj. Nu är det bara jag och mina två barn i det här skjulet, säger hon och tittar på sitt hem.
Hon torkar ögonen och går in till sönerna som fortsätter att leka med kycklingungarna på sängen.
– Det enda jag behöver är att bygga ett kök och en toalett. Men det är svårt att få bra jobb. Vi är så många migranter här. En dagslön som städerska har sjunkit till 45 000 pesos (motsvarande 110 kronor). Och jag kan bara arbeta när barnen är i skolan. De är för små för att lämnas ensamma.
Men helst vill hon tillbaka till Caracas. Hon saknar sin mamma.
– Hon hade kunnat hjälpa mig med pojkarna, säger Weinnifer och får något drömskt i blicken. Tänk om Trump bombar regimen igen. Då kan jag åka hem.
