Det brukar bli antiklimax när filmregissörers livsverk ska ställas ut på museum. Vad är det meningen att vi ska titta på? Gamla kostymer och ett utskrivet manus som i bästa fall har lite svårläst kludd i marginalen?
När jag såg Chantal Akerman-utställningen på Paris bästa fotomuseum Jeu de Paume i höstas kände jag mest, bortsett från de installationer som är skapade för gallerier, en längtan efter att sätta mig i en ordentlig biosalong och se hennes filmer i lugn och ro, i stället för att stå lutad mot en gallerivägg och försöka höra dialogen under ett fem minuter långt klipp utan kontext.
Med Wes Anderson är det lite annorlunda. Den excentriske regissören från Texas har under tre decennier skapat ett estetiserat mikrokosmos med en så fanatisk detaljrikedom att det faktiskt känns mer logiskt att försöka fånga hans konstnärliga avtryck i en liten glasmonter än i en biosalong.
När Cinémathèque Française i Paris ställer ut hans livsverk är det en karavan av moderna, visuella klassiker. Här finns scenografin från ”The Grand Budapest Hotel”, Adidas-overallen och Gwyneth Palthrows päls från ”The Royal Tenenbaums”, den fejkade privatskoleuniformen från ”Rushmore”, alla Bill Murrays olika små mössor, de uppstoppade rävarna och dockorna från ”Den fantastiska räven”, de slitna resväskorna från ”The Darjeeling Limited” – det känns som att detta filmmuseum är den naturliga hemvisten för alla dessa objekt, en Wes Anderson-värld i miniatyr.
Utställningen är full av publikfrieri. Framför allt Andersons egna anteckningar, som nästan är parodiskt andersonska. Hans handstil är hälften så stor som den här bokstaven, givetvis skriven på nostalgiska anteckningsblock som säkert måste ha grävts fram ur något dammigt arkiv i en källare i Antwerpen på 1970-talet. Hans olika storyboards för filmerna är lika minutiöst detaljerade och visuellt komplexa som ett seriealbum av landsmannen Chris Ware. Andersons fascination för det småskaliga påminner om den japanska konstformen netsuke, med detaljer så små att de bara kan ses med förstoringsglas.
Han har fått en del befogad kritik för filmer där en fanatisk hänsyn till varje estetisk detalj sker på bekostnad av det psykologiska djupet hos karaktärerna. Ibland känns det som att han lade ner mer möda på mössorna än på människorna som bär dem. Men den här utställningen påminner också om alla de tragiska, mänskliga element som binder samman berättelserna.
I ”The Royal Tenenbaums” är premissen att Gene Hackmans plufsiga och utfattiga patriark fejkar obotlig cancer bara för att komma lite närmare sina tre barn. Just denna desperata längtan efter omöjlig närhet i relationer som redan spruckit återkommer i så många av filmerna.
Till slut framstår hela Andersons konstnärliga verksamhet som en egen form av en fejkad sjukdom, ett lika ivrigt försök att få kontakt med de vuxna människorna därute i verkligheten, dessa märkliga varelser som insisterar på att vara komplexa och besvärliga individer och inte alls passar in i dessa dockhus, dessa perfekt estetiserade världar med solblekt aprikosfärgade fasader och världens objektivt vackraste typsnitt.
Vem har inte drömt om att fly till dessa parallella universum, där allt är logiskt och elegant, i stället för den jordliga vardagens bistra dimensioner?
Jag fylls också av en djupare nostalgi när jag rör mig genom utställningen, för jag inser att det jag tittar på är ett slags museum för ett USA som inte längre finns. De oskyldiga bilderna på den unge Anderson med polarna i Texas, bröderna Luke och Owen Wilson som så kroniskt personifierar något muntert, lite goofy och så djupt amerikanskt – hela detta alternativa universum av nostalgiskt indiemys. Det är en förlorad värld som ställs ut här, på så många plan. Den visar ett USA och ett specifikt mikrokosmos där det största problemet var hur man skulle förhålla sig till en viss filmregissör.
I en glasmonter mot slutet hänger morgonrocken från ”Hotel Chevalier”, både den bästa och den kortaste av Andersons filmer, en perfekt pas de deux där Jason Schwartzman och Natalie Portmans rollfigurer vårdar sin dödsdömda relation som den vore smältande liten isbit.
Den får mig att undra vad som hänt om Anderson hade gjort teater i stället. Den lilla filmen är en av Andersons många kärleksförklaringar till Paris, så det är logiskt att den här ambitiösa utställningen börjar just här. Han är verksam i en lång tradition av djupt frankofila amerikaner.
Myten är väl att amerikaner och fransmän är som olja och vatten, men i själva verket har de två ländernas kulturer alltid varit ömsesidigt beroende av varandra. Det är också omöjligt att tänka sig Wes Andersons filmer utan François Truffaut, eller för den delen filmarkivarien och den första Cinematekschefen Henri Langlois, som bar fram idén om filmregissörer med en personlig, konstnärlig vision. Själva koreografin i Andersons filmer, skådespelarnas kroppsspråk och rörelsemönster, känns ofta på gott och ont fransk. Den präglas av en cerebral absurditet där stiliserat dråpliga, liksom motvilliga actionscener, görs med samma stora citattecken som hos Godard.
Andersons estetiska universum blir numera så frekvent kopierat att vi ibland glömmer bort vem som skapade originalet. I Paris har livet imiterat konsten, med restauranger som designas utifrån Andersons filmer, nya hotell som försöker efterlikna ”Hotel Chevalier” (originalet finns annars kvar i västra Paris: Hotel Raphaël).
Det är en labyrint av föreställda och verkliga världar, där den logiska slutpunkten kanske är museibutiken här på Cinémathèque Française, som säljer ett pussel baserat på det populära Instagram-kontot ”Accidentally Wes Anderson”.
Läs mer om film i DN och andra texter av Martin Gelin.
