Alla kan historien om vad som hände på Oscarsgalan 2022. När komikern Chris Rock drog ett skämt om Jada Pinkett-Smith stormade maken upp på scenen och gav honom en örfil. Det var en råsop som inte bara skakade rummet utan hela branschen. Will Smiths första album på 20 år släpps passande nog lagom till treårsdagen av den nöjeshistoriska händelsen.
I enlighet med det allmänt skamlösa samhällsklimatet är ”Based on a true story” i ytterst liten utsträckning en ödmjuk ursäkt. Snarare är albumet ett argt och sårat försvarstal, riktat till alla som vänt honom ryggen efter händelserna på och runt Oscarsgalan. Inget erkännande av skuld, bara en barnsligt sur tillbakakaka mot tvivlarna.
Smith rappar oftare om att han fått ”punches” än att han delat ut några, vilket ekar tomt när i princip alla med puls har sett beviset på motsatsen. Han vacklar ofta mellan att predika ytlig självrannsakan och ge högljudda försäkringar om att han aldrig skulle ”bow down to a lesser man”.
Skivan innehåller också sin beskärda del av valhänta försök till bänghårda revanschbangers. Detta från en rappare vars främsta, kanske enda, fördelar gentemot sina konkurrenter har varit den pojkaktiga charmen och den mjukt barnvänliga popstudsigheten. Diskrepansen mellan hans Björn Skifs-kvaliteter som underhållare, och klumpiga textrader om ”haters”, kommer han inte runt. Hur mycket han än gapar om att han är en ”outlaw” eller döper en låt till ”Rave in the wasteland”.
Det är ett album som väldigt gärna vill vara angeläget, men faktiskt bara är det ju mer lättviktigt det är. Poppiga bagatellen ”Hard times (smil)” och gospelsouliga ”You can make it” slår enkelt alla mer allvarstyngda och spelat tuffa låtar.
Will Smith har som alla andra artister och människor förstås rätt att utvecklas. Men den bekännelserap han gör på ”Based on a true story” är han inte i närheten av att bottna i.
Läs mer:
Oscarsgalan inför kristeam efter örfil
Chris Rock kommenterar Will Smiths slag: ”Slåss inte inför vita människor”
Läs fler skivrecensioner och alla texter om musik
