Under min studietid fanns en tjej i utkanten av kompiskretsen som kallades Yoko Ono. Det enda hon hade åstadkommit var att göra en kille kär. Den misogyna föreställningen om kvinnan som kliver in och förstör en mans liv har djupa rötter. Med den japansk-amerikanska avantgardekonstnären som snärjde John Lennon och splittrade The Beatles fick den ett ansikte – och ett namn. Under decennier var hon en av världens mest hatade kvinnor.
Åren som gått har dock visat bot och bättring. På andra sidan millennieskiftet har den i dag 92-åriga Yoko Ono fått upprättelse, både som musiker och som konstnär. Remixalbumet ”Open your box”, med bidrag från klubbstorheter som Basement Jaxx, Felix da Housecat och Pet Shop boys, öppnade dörren till hennes diskografi för en hel generation. Hon har förärats stora separatutställningar på världens främsta konstinstitutioner, däribland Moderna museet i Stockholm.
I dag är hon brett erkänd som en av det sena 1900-talets mest inflytelserika kulturskapare. En fritänkande och banbrytande kreatör utan vars gärning samtidens dominerande estetik hade sett annorlunda ut.
Att det är hånet, hatet och trakasserierna som journalisten och författaren David Sheff väljer att fokusera på i sin Yoko Ono-biografi framstår alltså vid första anblick som snedvridet. Den internationella kulturvärlden har ju de senaste 20 åren varit mån om att sätta hennes kritiker på plats.
Men Sheff har ett unikt perspektiv. Som 24-årig reporter för Playboy fick han 1980, efter att Ono läst hans horoskop, en intervju med henne och Lennon. Artikeln ledde till en vänskapsrelation och vid tiden för mordet på maken var han del av hennes inre krets. Sheff känner också hennes närmaste vänner och hennes barn. Han sitter med andra ord inne på information och insikter som få av dem som tidigare försökt skildra den undflyende Ono haft tillgång till.
Enligt Sheff är sexism och rasism inte bara en central följeslagare i Yoko Onos liv, utan en nödvändig pusselbit för den som vill förstå hennes konst. Hon trakasserades för sitt ursprung när hon i slutet av 1930-talet kom till USA första gången tillsammans med sin japanska familj. När hon sedan återvände till New York för att gå på college drogs hon naturligt till stadens mer fritänkande, kulturella miljöer. Kretsen hon umgicks i utvecklades så småningom till den så kallade Fluxusrörelsen.
Den konstnärliga metoden utvecklades tidigt. Redan som student gjorde hon betraktaren till medskapare av verken. När John Lennon tog sitt symboltyngda bett av äpplet som hon hade placerat på en piedestal på en utställning i London 1966 var hon sedan flera år förankrad i ett inkluderande, inbjudande skapande. Sheff visar hur fast och övertygat hon stått på denna grund.
Med en av den moderna konstens mest frisinnade aktörer som objekt borde större gestaltningsförmåga ha kunnat uppammas
Relationen med Lennon utgör förstås också en ansenlig del av biografin. Sheff lägger stor vikt vid att bemöta påståendena om Onos negativa påverkan på makens karriär och menar att hon snarare än splittrade höll ihop The Beatles, under de sista åren.
Att ta del av Onos erfarenheter av att leva med en armé av säkerhetsvakter och ständiga dödshot efter mordet på Lennon är fasaväckande. Mycket av hatet som riktades mot henne då var rasistiskt färgat, vidhängt med glåpord som ”japsare” och ”drakkvinna”.
Som skribent är David Sheff väl stel och stram. Med en av den moderna konstens mest frisinnade aktörer som objekt borde större gestaltningsförmåga ha kunnat uppammas. Men sättet på vilket han sprider ljus över det antifeministiska och antiasiatiska motstånd som Yoko Ono mött är ett betydande bidrag till historieskrivningen om en av det gånga halvseklets viktigaste kulturskapare.
En härlig bonus utgör hennes humor. Bara den långa paraden av obetalbara oneliner från Ono själv gör ”Yoko. En biografi” värd att läsa.
Läs fler texter av Sara Martinsson och andra av DN:s bokrecensioner
