Rösten är beslöjad, en maffig och mogen alt som pratsjunger lite i samma stil som de gamla chansonlegendarerna Barbara, Jacques Brel, Juliette Gréco eller Charles Aznavour. Men det 25-åriga artistundret är lika hemma bland synthar och electropop som i fransk musikhistoria. Ett ”retrofuturiskt sound”, som Jan Gradvall skrev i DI Weekend, när han kallade henne ”en av världens mest intressanta artister just nu” och gav hennes debutalbum ”La symphonie des éclairs (Le dernier des voyages)” från 2024 en femma i betyg.
– Jag älskar verkligen kontraster. Jag vill få folk att både tokdansa och gråta. Det är det som gör livet vackert. Och det är så jag är som person också. Hyperkänslig. Intensivt lycklig ena dagen, superdeppig nästa, utan att jag riktigt vet varför, säger Zaho de Sagazan från sin mobilskärm i en hotellsäng i Toronto. Hon är avslappnat pratglad, osminkad och med det blonda håret på ända, trots att det bara är några timmar kvar till kvällens konsert. En i en lång rad framträdanden som gjort henne känd i Nordamerika.
Hennes exotiska namn, ett av popvärldens mest romantiska, är äkta vara och påhittat av hennes konstnärsföräldrar hemma i hamnstaden Saint-Nazaire i Bretagne, i västra Frankrike.
– Alla mina syskon, vi är fem, har fått lite annorlunda namn, kan man säga. Min tvillingsyster heter Kaïta till exempel. Men det var ett litet helvete att heta Zaho de Sagazan i skolan, ingen fattade hur det skulle uttalas eller stavas.
På hennes Instagramkonto kan man spåra artistkarriären tillbaka till de tidiga tonåren. Det började med många timmars danslektioner varje vecka. Men när hennes syster spelade den brittiska artisten Tom Odells hitlåt ”Another love” fick den då 13-åriga Zaho en uppenbarelse. Hon ville också göra musik och satte igång att spela piano och sjunga för full hals när ingen var hemma.
I början av covidpandemin började hon spela på mindre scener med en blandning av covers och egna låtar. Odell har under de senaste åren gått från inspirationskälla till nära vän och duon spelar ofta tillsammans och gästar varandras låtar.
Men det stora internationella genombrottet kom när filmfestivalen i Cannes plötsligt hörde av sig och frågade om hon kunde sjunga på invigningen.
– Det var galet. De ringde tre veckor innan och sade att det absolut måste vara David Bowies ”Modern love”, som en hyllning till Guldpalmsjuryns ordförande Greta Gerwig och hennes film ”Frances Ha”. Jag kunde förstås inte säga nej, men blev ju livrädd för att fucka upp. Herregud, sjunga Bowie inför den stelaste publiken i världen… Jag visste inte vad jag skulle ha på mig, eller någonting. Det var rena skräcken.
Men när Zaho de Sagazan kom ner till Rivieran och började repetera föll allt på plats. Det blev ett framförande som inte bara rörde en salig Greta Gerwig till tårar. Den coola blondinen med vintageaktig plisserad kjol, flickiga sockor och kaxig blick dansade sig in i filmvärldens hjärta och blev viral på kuppen.
– Jag är glad att jag fick fria händer, framför allt att jag fick igenom numret utan skor. Det kändes så rätt, skrattar Zaho de Sagazan lyckligt, så att skärmen skakar.
– Jag hade först bara ett par fula Nike-sockor så jag fick i sista stunden springa ut på stan och köpa några lite finare. Jag ville verkligen göra ett nummer som passade ihop med den där dansen som Greta Gerwig själv gör i sin film till låten ”Modern love”. Känslan att vara helt fri och göra precis vad man vill. Det var den jag ville åt.
Hon berättar att film, foto och allt som är visuellt, är en stor passion för henne, men att hon aldrig besökt festivalen tidigare och inte direkt kände sig hemma i miljön.
– Jag hade med mig min bästa kompis som är cineast och som pekade ut alla filmstjärnor. Jag kände knappt igen hälften. Men det var fantastiskt när alla, inte bara Gerwig, ändå till slut var med på tåget, säger Sagazan som senare gjort Bowies låt till sin och sjunger den ofta på sina konserter.
Senare, under sommar-OS i Paris anslöt sig Zaho de Sagazan till den stjärntäta skaran av medverkande artister. Om Céline Dion, Lady Gaga och Frankrikes Beyoncé – Aya Nakamura – lyste upp invigningen fick Sagazan äran att avsluta spelen med att framföra Édith Piafs nostalgifest ”Sous le ciel de Paris” i Tuilerieträdgården, tillsammans med en mäktig kör.
När man ser konsertklipp av Zaho de Sagazan – som ännu inte spelat i Sverige – ser man en artist som dansar lika mycket som hon sjunger, som gör scenen till sitt vardagsrum i kroppsnära outfits, och som ser ut att älska varje sekund med publiken.
Men det har varit en ganska lång väg dit. Det märks på hennes ofta självutlämnande texter som pendlar mellan ljus och mörker, och som kretsar kring allt från cannabismissbruk, depressioner och klimatångest till intensivt kroppshat.
– Jag har alltid gillat att berätta historier när jag skriver låtar. Men det hände något när jag skrev titellåten till skivan, ”La symphonie des éclairs” (ungefär ”blixtarnas symfoni”). Det var faktiskt lite av en chock för mig själv, att jag kunde sätta ord på precis hur upp och ner jag kände mig just då, säger Zaho de Sagazan och berättar att hon alltid haft svårt för att prata om sina känslor.
– Jag stammar, hackar, börjar gråta… Men när jag sjunger blir det en annan grej, då kan jag berätta om allt som jag tycker är svårt. Jag tänker att sånger är gjorda för att känna sig förstådda, om du förstår vad jag menar.
En av hennes mest personliga låtar heter ”Mon corps” (”min kropp”) och handlar om hur svårt hon hade att acceptera sin kropp under en period i livet när hon tyckte att hon vägde för mycket. Sången blev ett sätt att bearbeta självhatet.
– Jag såg verkligen kroppen som en fiende, som någon som ville mig illa. Det var helt bisarrt. Men det hjälpte verkligen att skriva och sjunga om det. Allt det där som jag inte ens kunde säga till mina föräldrar kom ut. Det var jobbigt för dem men vi kunde ha ett helt annat samtal sedan.
I efterhand, berättar Zaho de Sagazan från sin hotellsäng, har hon svårt att förstå hur hon kunde avsky sig själv så mycket.
– I dag ser jag min kropp som mitt bästa arbetsredskap, som en allierad. Utan min kropp är jag ingenting!
Läs mer om musik i DN och fler texter av Helena Lindblad
