”Jag har hitsen, men jag har ingen kulturell relevans”, säger Zara Larsson medan hon promenerar tillsammans med en kvinna i sitt crew i ett soligt New York. I bakgrunden syns gula taxibilar, kinarestauranger och stökig trafik. Scenen är tagen ur den nya dokumentären ”Zara Larsson. Up close”, där man får följa den svenska popstjärnan under nästan två år. Hon når enorma listframgångar, och spelar inför sjudande publik i såväl Brasilien som USA, men är aldrig riktigt nöjd med sig själv.
– Jag är en väldigt tävlingsinriktad person, det är ett personlighetsdrag som jag är född med. Jag vill alltid ta mig lite längre än alla andra, utforska något nytt och vara äventyrlig, säger Zara Larsson när DN träffar henne en höstdag på ett lyxhotell i centrala Stockholm.
Vi sitter i en soffgrupp och på skrivbordet intill står en tallrik med råbiff som var tänkt att bli sångerskans lunch, men som hon inte ens hunnit smaka på.
– Girl, it’s a lot. Jag tror att det här är den stressigaste månaden i mitt liv, konstaterar hon.
Förutom filmsläppet repar Zara Larsson inför turnépremiär och lanserar samtidigt ett eget underklädesmärke. Schemat är fullspäckat, men det verkar å andra sidan gå hand i hand med hennes inställning att alltid sträva efter mer.
– Jag vill så mycket! Jag hade inte sagt nej till en ny listetta och jag vill ha en Grammy och en utsåld arenaturné och… ja, allt det stora och det fina. Men samtidigt vet jag att min lycka inte ligger där, utan i att försöka komma dit. Det är ju den klassiska klyschan!
Vad krävs för att du ska vara nöjd då?
– Jag vill se en utveckling. Det kände jag när jag senast var på turné. Många av ställena jag spelade på var samma som jag spelat på turnén innan. Och då sade jag till min manager: ”Varför är jag här igen?” Om du inte växer så står du inte still – du går bakåt.
I filmen pratar du om att du saknar kulturell relevans. Vad betyder det för dig?
– Att vara en person som folk pratar om när det handlar om musik, populärkultur, nya släpp eller vad jag har på mig en fredag. Allt som har med musik att göra, fast inte alltid själva låten, säger Zara Larsson och jämför sin position i Sverige med den utomlands:
– Där är det annorlunda. Här hemma är det många som inte hört min musik, men ändå vet vem jag är. Utomlands är jag mer anonym. Jag skulle hellre vilja att folk kom på konserterna än att jag är på topplistorna. Om du har streams, fast ingen snackar om dig, har du ingen kulturell relevans. Du tillför ingenting till samtalet om populärmusik 2025.
Varför är det viktigt för dig, att tillföra något till samtalet?
– För att jag själv är ett stort fan av populärkultur, det säger så mycket om vår tid. Då vill jag vara en del av det och sätta mitt avtryck. Jag vill att folk ska lära känna mig som artist och kunna relatera till mig.
När vi träffas har det gått en vecka sedan Zara Larsson lanserade Main rose, ett underklädesföretag som hon är delägare i och frontar. Den första kollektionen består till stor del av transparenta trosor och behåar i syntetiska material, och estetiken påminner om Kim Kardashians märke Skims. Kritiken mot Zara Larssons lansering lät inte vänta på sig. I en krönika i Elle skriver journalisten Helle Schunnesson bland annat att trosförsäljningen ”urvattnar hennes trovärdighet som artist”.
Hur ser du på det, att du vill bli tagen på allvar som artist och ha kulturell relevans, samtidigt som du gör klädreklam?
– Det är intressant för mig med Main rose, för jag känner att det har hjälpt mig väldigt mycket i min utveckling som artist och att skapa ett eget varumärke. För precis som underkläder är ju musiken också en produkt, och jag kan tänka: hur kan jag skapa ett varumärke av det här albumet? En värld som man kan kliva in i och känna igen sig i? Både Main rose och musiken har gett mig mycket självförtroende det senaste året: att fatta bra beslut, lära mig om företagande och kommunicera. Ja, och så åkte Alpro-postern upp i dag…
Alpro? Yoghurten?
– Ja, det är ju inte mitt varumärke. Men där är mitt ansikte. Jag gillar blåbärssmaken.
I reklamkampanjen för mejeriprodukterna sitter Zara Larsson vid mixerbordet med en skål yoghurt i händerna. På en annan bild ligger hon på golvet och ler med en hand vilande på magen. ”Zara Larsson vet vikten av hälsosamma val”, lyder en del av reklamtexten.
– Efter yoghurten kommer vi nog tajta till vad jag kommer vara ansiktet utåt för. Men generellt är det där inte så djupt för mig. Jag kan gå till mitt skivbolag och säga ”jag vill göra den här videon” och få svaret: ”Det kommer vi inte betala för.” Okej, då får yoghurten betala det. Jag kan vara kreativ med kapitalet jag får in.
Dokumentärfilmen följer Zara Larsson mitt under en sökande period. I en scen sitter sångerskan och följer Spotifys statistik noggrant – i samma ögonblick som siffrorna släpps. Det hela framstår stressande, men Zara Larsson menar att hon landat på en annan plats i livet nu. En bättre plats. I somras släppte hon ”Midnight sun”, det första albumet där hon skrivit låtarna själv. Hon ser skivsläppet som en vändning.
– I början var min enda dröm att stå på scen och underhålla. Men under årens lopp har jag insett att jag vill ta större plats i skapandet, och nu är jag så stolt och glad över vad jag har skapat. Jag kan luta mig tillbaka och känna ett lugn i mig själv.
När låtarna blev personligare, vägde omgivningens åsikter plötsligt inte lika tungt.
– ”Midnight sun” öppnade upp mig kreativt. Tidigare har jag alltid kollat utåt. Vad vill andra? Vad känner andra? Men den här gången gjorde jag en 180 graders vändning och skiftade inåt. Vad vill jag? Musiken blev mer en reflektion av mitt inre och det gör att jag inte känner behov av att jämföra mig själv med andra.
När albumet var färdigt tänkte hon ”det är så här det ska kännas”, och började fundera på varför det dröjt fram till nu.
– Det är både en välsignelse och en förbannelse att jag började så tidigt i den här branschen, för jag fick så himla lite utrymme att hitta mig själv. Det var bara en jättemaskin som pågick kring mig hela tiden. Nu har jag lärt mig att uttrycka mina åsikter, ge tummen upp eller tummen ner.
I filmen ”Zara Larsson. Up close” blandas konsertklipp med scener från studion och hemmet. Förutom sångerskan själv intervjuas även hennes närmaste, bland andra pojkvännen och dansaren Lamin Holmén som ofta får agera förnuftets röst när Zara Larsson ställer orimliga krav på sig själv. I en sekvens vädjar mamma Agnetha till dottern att klä på sig mer när hon visar lite väl mycket hud. ”Jag är en nakenfis bara”, kontrar hon obekymrat.
För sin lillasyster, Hanna, berättar Zara Larsson att hon först nu, när hon närmar sig 30, börjar känna sig vuxen.
– Jag tror att det är något biologiskt eller kemiskt som blir klart i hjärnan. Mycket av mitt konsekvenstänk, som ansvar, planering, allt sådant som jag inte har fattat alls tidigare, har bara fallit på plats. Jag började ju min karriär så himla tidigt, och då fick jag hjälp med allt. Nu har jag kontroll över mitt eget liv.
Och du säger att du lärt dig att betala räkningar?
– Ja, jag betalade en parkeringsbot i går! Fast… det kanske inte är någon räkning? Men ändå.
Nu laddar hon inför en turné med konserter på bland annat Malmö arena och Avicii arena i Stockholm.
– Jag känner mig jättetaggad! Det kommer att bli mycket energi och dans. Jag måste verkligen springa på löpbandet för att få upp min kondis. Jag kommer ta på mig bekväma skor och hänga en nyckelknippa på byxorna – så kör vi!
Nyckelknippa?
– Alltså en nyckelkedja som man sätter runt höften och som rasslar när man dansar! säger Zara Larsson och visar ett klipp på telefonen där en kille är utklädd till henne, komplett med blond peruk och ett skärp bestående av en kedja pyntad med berlocker.
– Att någon klätt ut sig till mig, att jag blivit en halloweenkostym, det är faktiskt min ultimata dröm.
