För tio år sedan satte de en ny standard för italienska tv-serier med ”Gomorrah” som baserades på Roberto Savianos bok. Det råa och autentiska maffiadramat från Neapels undre värld blev snabbt en global succé. En både vulgär och poetisk remix av alltifrån Shakespeare och Machiavelli till moderna tv-fenomen som ”The wire” och ”Game of thrones”.
Nu återvänder Leonardo Fasoli och Stefano Sollima med en ny mörk serie som grottar ner sig i ett av Italiens mest gåtfulla kriminalfall. Under sjutton år höll en mytomspunnen seriemördare Florens i skräck, med åtta brutala dubbelmord – alla utförda med samma vapen, en Beretta av kaliber .22. Jakten på gärningsmannen blev startskottet för en av landets mest utdragna, intrikata och seglivade polisutredningar, där varje ledtråd förvandlades till en ny gåta – något om påminner lite om den brittiska polisens svårigheter att fånga ”The Yorkshire ripper” vilket bland annat har skildrats i serier som ”The long shadow” och ”Red riding”-trilogin.
Det italienska nationaltraumat skildras i Netflix-serien ”Monstret i Florens” efter ett manus av Stefano Sollima och Leonardo Fasoli. De menar att seriens främsta syfte inte är att lösa fallet eller ge svar, utan att med ärlighet och respekt konfrontera skräcken för att minnas och hedra offren.
– Vi fastnade i fallet eftersom det är en mycket komplex, tragisk och extremt känslig historia, men också ett sätt att berätta om en kultur som funnits och kanske fortfarande finns i Italien, säger Stefano Sollima som sitter i ett luftkonditionerat hotellrum med utsikt över den strand där ”Döden i Venedig” spelades in för över ett halvt sekel sedan.
Hans parhäst hakar genast på:
– Den här historien är visserligen en överdrift, men har sitt ursprung i en kultur där kvinnan ses som ett objekt, och det är precis därför vi tyckte att det var ett modernt tema, säger Leonardo Fasoli som var huvudförfattare för samtliga fem säsonger av ”Gomorrah”.
– Under de senaste åren har en kvinna mördats i snitt varje dag i vårt land – den patriarkala kulturen är fortfarande djupt rotad i vårt samhälle. I regioner som Sicilien är den sexistiska machokulturen så stark att den till och med avspeglas i stadens symboler – som elefantstatyn med synliga testiklar. Bland yngre generationer finns en samexistens mellan ett gammalt och ett nytt Italien. Men många unga lider av detta problematiska arv, säger Fasoli.
”Monstret i Florens” är fotograferad av Paolo Carnera som också laddade ”Gomorrah” med sitt stämningsfulla bildspråk. Den nya serien är stramare och återhållsammare, med en stil som för tankarna till David Finchers ”Zodiac”. Enligt skaparna är det ett direkt resultat av att de valt att använda de verkliga personernas namn.
– Även om ”Gomorrah” inspirerades av sanna historier så var rollfigurernas namn påhittade, vilket gav oss en större konstnärlig frihet. Eftersom vi här valde att använda huvudpersonernas riktiga namn minskade vårt dramatiska utrymme, av respekt för de verkliga offren, säger Stefano Sollima och tillägger:
– Därför har vi heller inte inspirerats av något som gjorts tidigare. Visst, jag kan förstå associationen med ”Zodiac” men i vår serie är själva jakten på monstret i bakgrunden. Vi berättar om alla de som misstänktes vara ”monstret”, som kanske inte var det, men ändå hade monstruösa drag i en patriarkal kultur. Och i slutändan kan monstret vara vem som helst.
Genom att flytta fokus från mördarjakten till de många misstänkta som pekats ut genom åren, kunde berättelsen skildras ur de ”möjliga monstrens” perspektiv. Fokus ligger på det så kallade ”sardiska spåret” (”pista sarda”), en av de första teorierna i utredningen, som gick ut på att mördaren fanns inom en grupp män med ursprung från Sardinien. Motiven antogs vara en blandning av svartsjuka, hederskultur, interna konflikter och hämnd.
– Istället för att beskriva de misstänkta kollektivt valde vi att porträttera dem individuellt, vilket gjorde det möjligt att undersöka monstruositet i en bredare bemärkelse – inte bara hos det påstådda ”Monstret i Florens”, utan även den monstruositet som vissa av dessa karaktärer uppvisade i sina intima relationer. Plötsligt insåg vi att berättelsen blev en mycket bredare undersökning av människan och hennes förmåga till ondska.
Manuset skrevs utifrån intervjuer, förhör, utredarnas slutsatser och psykologers analyser.
– Materialet är vår inspiration, för där finns allt vi behöver för att förstå och koppla ihop punkterna kring vilka karaktärer vi vill prata om och vad de verkligen gjorde, säger Leonardo Fasoli.
Samtidigt är han lite skeptisk till genrestämpeln ”true crime” som trendat länge i strömningsvärlden.
– Även en 1800-talsförfattare som Maupassant brukade inspireras av rättsfall på sin tid, och samma sak med Dostojevskij. ”True crime” är egentligen den svarta krönikan – brott som alltid har varit en inspirationskälla. När människor gör obegripliga saker vill man utforska varför, säger Fasoli.
– För mig handlar det om att en speciell historia berör mig mer än andra, och då vill man utforska den. Även med ”Gomorrah”, som är på napolitansk dialekt och handlar om kriminella – man vet inte hur många som kommer att vilja se det. Man blir bara berörd av historien och försöker berätta den så bra man kan, säger Fasoli.
Genom att följa det verkliga fallet i detalj fick de en färdig deckarstruktur på köpet.
– Ja, historien har en närmast perfekt thrillerdramaturgi. Allt du ser, och i vilken ordning det sker, är exakt vad som faktiskt hände, säger Sollima.
– Varje gång utredarna trodde att de hittat monstret och arresterade honom, slog monstret till igen. De fortsatte så i åratal och blev till slut rädda för att fortsätta. Om de arresterade fel person riskerade två andra att dö. De var satta under en enorm press, säger Fasoli.
Serieskaparna kände ett liknande ansvar för vad de kunde visa i bild, framför allt när det handlade om våldshandlingarna.
– Det var kanske den svåraste delen av hela processen. Vi var tvungna att studera fotografier från rättsläkaren. Vi diskuterade länge och valde att visa så lite som möjligt, utan närgångna detaljer. Vi ville vara respektfulla och antydde mer än vi visade, säger Sollima.
Båda menar att de italienska myndigheterna har ett stort ansvar för att brotten kunde pågå så länge och att polisens fördomar satte käppar i hjulet.
– Vid de första brotten trodde man alltid på svartsjukemotiv. Om en kvinna mördades efter att ha varit otrogen, tänkte man att det var mannen som straffade henne. Det är kulturella fördomar som försenar sanningen, säger Sollima.
– Fram till 1980-talet fanns dessutom ”hedersbrott” i Italien, vilket innebar att en man kunde döda sin otrogna fru och få straffrihet, säger Leonardo Fasoli och skakar på huvudet.
På frågan om de tycker att Italien har förändrats sedan denna period, skruvar de båda på sig.
– Jag skulle vilja se historien om ”Monstret i Florens” som något som hör till det förflutna, men tyvärr känns den fortfarande kusligt aktuell, säger Stefano Sollima.
Här är veckans bästa strömningstips
Paola Cortellesi: ”Män ska inte fortsätta tro att de kan äga kvinnor”
