Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Det finns någonting som kallas för tjejlyssning. Det berättade min fru för mig. Uppenbarligen hade de pratat om det på radion. Att tjejlyssna på musik betyder att man bara vill lyssna på samma låt hela tiden, gång på gång. Varför det skulle vara någonting särskilt kvinnligt vet jag inte.
När hon berättade om fenomenet log jag mitt största smil-leende. Sådant håller jag, Flanören, förstås inte på med. Mitt musiklyssnande är djupt, genomtänkt och varierat. Jag skriver ned listor över kreddiga och intressanta skivor att lyssna på, och lyssnar sedan igenom skivorna från början till slut. Ibland använder jag till och med Excel-dokument där jag snitsigt kan checka av de coola skivorna jag lyssnat igenom.
Det är i alla fall bilden av mig själv jag vill sprida. Sedan kommer jag på mig själv med att ännu en gång sätta på Beach Boys på musikspelaren. Sedan bandets medgrundare Brian Wilson dog tidigare i år har jag, utan att överdriva, inte lyssnat på något annat band. Jag försöker verkligen anstränga mig för att lyssna på något nytt, bara för att komma på mig själv med att sätta på ännu en Beach Boys-låt.
Det spelar inte ens någon roll vilken låt det gäller, jag kan bara inte sluta lyssna. Och inte på de coola skivorna gruppen släppte på sextiotalet. Utan på de pinsamma, gubbiga och i vissa fall rakt ut snuskiga låtarna från slutet av sjuttiotalet och framåt. Det spelar ingen roll huruvida gruppen bokstavligt talat sjunger om hur de vill göra en pojkflicka mer tjejig, få henne att pröva några sexiga jeans och lära henne att kyssas, jag lapar upp det ändå.
Sen kommer jag till insikten att det inte ens handlar om Beach Boys. Mitt musiklyssnande går bara ut på att jag i tre månader lyssnar på ett, och bara ett, band för att sedan gå vidare till nästa. Förra året var det ZZ Top som jag helt oförklarligt fastnade för. Jag fick till och med ett märke i min musiklyssningsapp för att jag tillhörde den 0,01 procent i världen som lyssnade mest på ZZ Top. Och jag är inte ens en skäggig gubbe.
Mitt mål för nästa år ska vara att snöa in mig på band som åtminstone är aktuella, nya och fräscha. Men det slutar säkert med att mönstret upprepar sig. Kanske kommer 2026 bli året jag lyssnar på, gulp, Bruce Springsteen.
