Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Är det inte en läskig clown som lurpassar där i bakgrunden…?
Jodå, till sist får vi en efterlängtad skymt av Bill Skarsgårds populära nytolkning av den ikoniska skräckpajasen Pennywise. Allt annat skulle fälla en otänkbar snåljåpsskugga över ”It: Welcome to Derry”. Expansionen av Stephen Kings episka skräcktegelsten ”Det” (1986) är utformad som en prequel till filmatiseringen i två delar där Skarsgård fick sitt internationella genombrott. Denna serie har också utvecklats av nyckelpersoner därifrån: syskonduon Andy och Barbara Muschietti, filmernas regissör respektive producent.
Förutom att vara en överaktiv leverantör av skrämselläsning härskar King över ett alldeles eget universum. Tack vare det lyckade världsbygget, inte sällan en skräckspegling av författarens älskade hemdelstat Maine, kan även Kings svagare berättelser te sig värda tiden de tar att bläddra igenom – om inte annat som mysryslig verklighetsflykt. Den fiktiva småstaden Derry är för många en plats där det känns tryggt att känna sig otrygg.
Välkommet välproducerade ”It: Welcome to Derry” erbjuder sightseeing såväl som återvinning av Kings välkända motiv. Den förrädiska idyllen, underdogperspektivet och de insiktsfulla barnen som förstår mer än den aningslösa vuxenvärlden.
Klockan vrids tillbaka till tidigt 1960-tal, en av Dets terorrcykler (ondskan återkommer var tjugosjunde år). Kalla krigets oro står i kontrast mot den helylleamerikanska pastellidyllens rutiga förkläden, brylkrämade frisyrer och illa dolda rasism.
Merparten av invånarna i småstaden Derry är lyckligt ovetande om att de bor mitt i det illvilliga väsendets näste, men några är skräcken på spåren. Däribland en handfull barn och de utvalda soldater som i topphemlighet letar efter vad de misstänker vara ett biologiskt vapen som livnär sig på människors rädslor.
Stämningen i ”Det”-filmerna från 2017 och 2019 är troget återupplivad – på gott och ont. Vad som liknar respektfull fanservice i någras ögon kan i andras se ut som påkostat bonusmaterial. Likt i filmerna materialiseras ondskan på olika sätt, men ofta enligt likartat mönster. En efter en får huvudpersonerna sin vardag störd av hemska syner som viftas bort som vild fantasi när någon utifrån bryter in i sista sekund.
Skräcken blir snabbt schematisk, den bakomliggande strukturen transparent, men emellanåt lyckas de högkvalitativa äckeleffekterna överraska. Hade den här serien släppts strax efter den gamla Tim Curry-ledda miniserieversionen från 1990 hade vi troligen sett en betydligt mildare version än det geggiga blodbad som nu får premiär på HBO Max.
Annars finns här inte så mycket som får en att bita på naglarna med svetten rinnande i pannan. Avsnittens slutögonblick saknar det där omedelbara suget som får en att tappa andan, längta ihjäl sig efter nästa, eller – om man haft tålamod och samlat avsnitt på hög – sträcktitta igenom en hel säsong.
”It: Welcome to Derry” är för puttrig för att hemsöka ens tankevärld, men för välgjord för att avvisas. Särskilt för de som inte kan få nog av Derry.
Läs fler film- och tv-recensioner i DN
Stephen King borde ha släppt sin nya roman hel och hållen
