Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
– Ni ska fiska strömming? sade mamma och ett ljus tändes i hennes ögon.
Strömming är det bästa hon vet. Det är bara så sällan hon får någon nuförtiden.
När jag var barn brukade min mamma köpa strömming och skarpsill direkt av lokala fiskare i Pargas i sydvästra Finland. Böckling (rökt strömming) handlade vi hos en familj som både fiskade och rökte. De skötte hela processen från början till slut.
Min mamma köpte aldrig böckling av någon annan. Kvalitetskontrollen var stenhård.
Fyrtio år senare har den globala kapitalismens logik gjort det lönsamt att låta jättetrålare dammsuga Östersjön på strömming, mala ned den till fiskmjöl och sälja till laxodlingar.
Samtidigt har det småskaliga fisket längs Östersjökusten minskat kraftigt. Att få tag på färsk strömming kräver kontakter. Mamma vägrar fortfarande att köpa den i affären, för strömmingen där är aldrig riktigt färsk. Då får det hellre vara.
Morgonen därpå kammade vi noll. Jag var arg som en spindel
En strömmingssköt ligger inte på bottnen som andra nät. Den ska stå som en vägg i vattnet och måste därför fixeras med ankare och flöten. Allt det där fick jag lära mig – jag var ju novis.
Men fiska har jag gjort förr, så jag visste att vi kanske inte får något. Det är i så fall helt okej, meddelade jag glättigt mitt fiskesällskap. Så är det när man fiskar!
Morgonen därpå kammade vi noll. Jag var arg som en spindel.
Vi bytte plats. I med skötarna igen.
Nästa morgon började vi med att ta upp siknäten. De innehöll ingen sik, däremot femtio hornsimpor. Taggiga och hornbeprydda urtidsdjur som tvinnar in sig in i näten med vartenda horn och pigg. Att reda näten efteråt tar en evighet.
När vi tog itu med första strömmingssköten var stämningen tryckt.
Den såg tom ut.
– Det kommer fan ingenting den här gången heller, tänkte jag.
Sedan såg vi det. Silverblänk genom vattnet.
Sköten var så full med strömming att det enda man kunde göra var att hiva den i båten. Bara dra in alltsammans. Det kom och kom – kilovis av den vackra, silverglänsande fisken, alltsammans ned på durken, naturens ymnighetshorn hade kommit oss till del. Jag kände mig som Jesu lärjunge på Genesarets sjö.
När vi kom tillbaka till Pargas stod min mamma på bryggan och väntade. Lycklig susade hon iväg med två ämbar strömming, rensade och delade ut till släkt och vänner. Samma kväll fick jag ett tacksamt sms av min faster.
Vi har skapat en ekonomi där det är lönsamt att en fisk för kungar malas ned till foder. Samtidigt håller den svenska surströmmingskulturen på att dö ut och finländska pensionärer gråter av lycka när de får en chans att äta färsk strömming.
Varje år förhandlar EU-länderna om strömmingskvoter och varje år godkänner man ohållbara volymer. Alla vet att när en fisk blir för hårt utfiskad kan beståndet kollapsa för gott. Men systemet förblir oförändrat.
För kanske tio år sedan i Moskva lyssnade jag på den ryska författaren Dmitrij Bykovs föredrag om Dostojevskij och hans storverk ”Bröderna Karamazov”. Enligt Bykov är den absolut största synden som Dostojevskij skildrar gränslöshet.
Att sakna gränser, vägra lägga band på sig – det är en synd.
På en strömmingssköt fick vi kanske 30 kg. En industritrålare kan ta upp 600 ton på en gång.
Känslan som kom för mig när jag stod på knä där i båten och drog in sköten var andäktighet. Det var som att få en gåva.
Det borde vara självklart och enkelt för människan att inte tacka för gåvor genom att utplundra.
Läs fler texter av Anna-Lena Laurén














