Schweiz–Sverige.
Sällan har en fotbollsmatch som betyder så lite känts så mycket.
Som tränare i Östersund fick Graham Potter truppen att spela teater.
Som förbundskapten för Sveriges herrlandslag i fotboll är det på lördagskvällen premiär för:
”The Potter Show.”
En svängig föreställning som blandar buskis och surrealism?
Nej, helst inte. Såna fotbollstragedier har landslaget spelat upp tillräckligt det här året.
Potter får i stället gärna bjuda på ett landslag som går att känna igen. Ett landslag som sitter ihop. Ett fotbollslag som visar upp det där som Potter pratat om på vägen mot matchen mot Schweiz:
Balans.
Ordet kom upp igen när Potter i veckan bjudit in till ett rundabordssamtal med en representant från varje mediebolag på plats under landslagslägret i Spanien.
I veckans sport-i-tv-krönika i DN undrar Johan Croneman hur man kan trava iväg till ett sånt möte.
Om han vetat hur det var att försöka bevaka landslaget under Jon Dahl Tomassons hermetiskt tillslutna tid hade han inte undrat.
Under Tomassons 20 månader var det inte en enda öppen riktig träning med landslaget. Rehabpass och träning med reserver räknas inte, de säger nada. Under 20 månader hade journalisterna ingen chans att berätta för tittare, läsare och lyssnare vad landslaget under Tomasson höll på med under träningarna, förutom de inledande uppvärmningskvartarna.
Under sittningen med Potter fick vi förklara det självklara med att så här kan det inte vara. Och han fick förklara att spelarna ibland kan vilja träna utan bevakande blickar, ibland kan det behöva stängas till när exempelvis fasta situationer ska tränas in.
Vi fick inga restriktioner om att det som sades vid bordet skulle stanna där. När systemfrågan om 4-2-3-1 eller 4-4-2 kom upp sade han ”det senare” och några minuter senare var det ute.
Jag hade varit kritisk till Potter före sittningen och jag kommer att vara det efteråt när det är befogat.
Jag undrade om det var självklart att fortsätta som fotbollstränare när han fått sparken från West Ham. Han har trots allt mycket annat som intresserar och pengar har han så det räcker.
Potter sade att han inte är sååå gammal (50 år) och att han fortfarande har hungern.
Och på frågan vad han gillar mest med att vara tränare pratade han om känslan när han känner att han gör skillnad. För ett lag. För människor.
Ingen behövde tillägga att på nya jobbet har han onekligen chansen att göra det han gillar bäst.
När programmet till den här VM-kvalgruppen kom var det lätt att se Schweiz-Sverige 15 november som matchen där förstaplatsen och en biljett till VM 2026 skulle stå på spel.
Sen började svårigheterna för Sverige. Och Schweiz seglade iväg.
Nu är Schweiz nästan klar gruppetta och Sverige är nästan chanslöst att ens ta andraplatsen och därmed få en lättare lottning i playoff-spelet i mars (det som Anthony Elanga just fått reda på).
Så det är en match som inte spelar stor roll för tabellen.
Men det är en match som ändå känns massor och betyder mycket för bilden av det svenska fotbollslandslaget.
Schweiz ska besegras men framför allt ska den svenska fotbollspublikens tro, hopp och kärlek vinnas tillbaka.
Senast landslagsspelarna gick av en fotbollsplan tillsammans gjorde de det till hemmapublikens kraftiga buande. 0–1 mot Kosovo. Fyra matcher utan seger, bara en poäng.
Buandet ekade in i historien som den kraftigaste reaktion ett svenskt fotbollslandslag fått ta emot på hemmaplan. Några dagar senare skrev Jon Dahl Tomasson ett annat, nytt kapitel i den svenska fotbollshistorien. Han blev den första förbundskaptenen att få sparken.
Förväntningarna var så stora när Tomasson började.
Inte på honom. Mer på laget. All offensiv kraft. Nu skulle det nya, offensiva flyga.
Istället kraschade allt.
Nu är förväntningarna stora igen men den här gången beror det mest på mannen som ska leda laget.
Den offensiva kraften som nyss fanns är ersatt av frågetecken.
Dejan Kulusevski och Viktor Gyökeres är skadade och inte här. Alexander Isak har haft stora skadeproblem och inte spelat på ett bra tag, det är högst oklart hur mycket Potter vågar använda honom nu. Vilka som ska ha de två platserna på topp är långt ifrån givet.
När Graham Potter släpper sin första startelva kommer det att säga en hel del om hur han ser på hur det här laget ska kravla sig upp ur eländet.
Men betydligt viktigare än vilka de elva namnen är, det är hur elvan sitter ihop som lag.
Balans.
Det låter så lätt. Sverige har visat hur svårt det kan vara att få till.
Jag skrev att det är premiär för ”The Potter Show”. Egentligen är matcherna mot Schweiz och Slovenien (hemma på tisdag) två genrep inför allvaret i mars.
Inget VM finns att missa på de här två matcherna.
Ingen förbundskapten riskerar att få sparken.
Men det får ändå inte kännas som att det är målchans varje gång motståndarna för in bollen på Sveriges planhalva. Den upplevelsen, den märkliga känslan att det läcker överallt, den har vi fått nog av.
Det svenska spelet får inte se för hemskt ut. Det finns inga fler testtillfällen efter den här samlingen.
I mars ska Sverige kasta sig ut och hoppas att livlinan som kallas playoff håller för att nå VM.














