Hyllad roman tyngs av platthet och en gnällig personlighet

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Nederländerna 1961. Syskonen Isabel, Hendrik och Louis möts på en restaurang tillsammans med den senaste i raden av Louis flickvänner. Den slarvigt blonderade Eva beter sig som ett våp, hon spiller och gör bort sig, och Isabel och Hendrik bryr sig inte ens om att vara trevliga mot henne. De vet att de sällan träffar Louis flickvänner mer än en gång.

Men så tar Louis med Eva till syskonens barndomshem, huset där den tvära Isabel bott ensam sedan moderns död, och lämnar henne där. För Isabel är sällskapet mer än ovälkommet – hon behandlar alla som kommer till huset med stor misstänksamhet och är snart övertygad om att Eva stjäl från henne.

Isabel är väldigt mån om moderns ägodelar, särskilt porslinstallrikarna med harar på, som hon inte låter någon annan röra. Men, påpekar Hendrik, det där porslinet fanns ju redan i huset när de flyttade in under krigsåren. Var inte förresten hela huset redan fullt av saker?

Och snart börjar Evas närvaro störa Isabel på nya sätt.

Yael van der Woudens debutroman har vunnit Women’s prize for fiction och nominerats till Bookerpriset. Kritikernas hyllningar har duggat täta. Också i Sverige kommer många att tycka om boken, och det är inga konstigheter. Det är en ganska klassisk historisk roman, med udden att kärlekshistorien den kretsar kring är en lesbisk sådan.

Jag tycker dock inte att den lilla skärpan räcker för att få romanen att sticka ut i havet av liknande efterkrigsskildringar. Här är kruxet för mig: jag läser pliktskyldigt ”I minnenas hus”, men lyckas inte uppbåda någon entusiasm för den. Handlingen ekar av Isabels tristess, som tyvärr också överförs till mig. Inte heller Isabels gnälliga personlighet är särskilt lockande att slå följe med. Och när vi två tredjedelar in i romanen bjuds på dess stora avslöjande är vändningen exakt vad man utan större ansträngning kunnat lista ut redan efter första kapitlet.

Framåt slutet, när också Isabel förstått vem Eva egentligen är, kommer romanen äntligen till saken: efterkrigstidens kollektiva skuld och självpåtagna minnesförlust. Det är en kritik mot ett samhälle som valde att blunda, som aldrig ansträngde sig för att ge Förintelsens offer upprättelse, och som i själva verket fortsatte att begå nya typer av övergrepp långt efter att överlevarna återvänt till Nederländerna. ”Är det inte komiskt?” säger Eva till Isabel. ”Ingen vet någonsin något i det här landet. Inga vet var de bor, vem som gjorde vad, vem som tog vägen vart. Alltihop är ett mysterium.”

Det är ett angeläget ämne, men vägen dit är för lång och platt. Även om ”I minnenas hus” är en på papperet oklanderlig historisk roman saknar den det allra viktigaste: livsgnistan.

Läs fler texter av Johanna Käck och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur