Flera skott ekar mellan husen i förorten Vårby söder om Stockholm. Det första larmet kommer klockan 00.34 och flera vittnen hör skottlossningen när en bil beskjuts. En kort stund senare får Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge in en ung man med en allvarlig skottskada i huvudet.
Det är på natten den 24 mars 2015 som Maritha Ogilvie får samtalet om att hennes 19-årige son Marley Åsard Fredriksson är allvarligt skadad.
– Det var helt absurt, väldigt overkligt samtal att få. Det är så svårt för hjärnan att greppa. Fortfarande nu, tio år senare, har jag fortfarande svårt att förstå att det har hänt, säger Maritha Ogilvie.
Senare samma kväll dör 19-årige Marley Åsard Fredriksson på sjukhuset av sina skador. Maritha Ogilvie tänker tillbaka på dagen som började som vilken annan dag som helst.
– Vi bodde i Farsta och Marley gick sista året på gymnasiet. Det var en måndag och han åkte till Vårberg efter skolan för att träffa sin farmor som bodde där. Senare skulle han träffa sin kompis som också bodde där, säger hon.
Polisutredningen visar att Marley Åsard Fredriksson satt i samma bil som en då 19-årig ung man med kopplingar till en kriminell gruppering i Vårberg när skottlossningen skedde. Vårberggänget låg vid tillfället i konflikt med en gruppering i det angränsande området Vårby – en gruppering som senare skulle bli känd som Vårbynätverket.
19-åringen med kopplingar till Vårberggänget misstänktes för en misshandel den 22 mars 2015. Polisens teori var att Marley Åsard Fredriksson råkade falla offer för skotten som egentligen var avsedda för hans 19-årige kompis.
För Maritha Ogilvie är det tungt att inte veta varför hennes son dog.
– Jag vet fortfarande inte varför de sköt på den här bilen. Det finns lite olika uppfattningar om varför det sköts, säger hon.
Tiden efter sonens död var en mardröm, berättar Maritha Ogilvie vidare.
– Det är något som fattas i dig hela tiden. Som en amputation.
Hon sjukskrevs och kunde inte jobba på flera år till följd av posttraumatisk stress. Men tids nog lyckades hon sakta komma tillbaka till en någorlunda normal tillvaro.
– Jag har ett jättebra jobb, bor i en fin lägenhet på Söder och har massor med goda vänner. Jag har ett rikt liv. Jag glad över de här sakerna även om jag är ledsen och saknar min son, säger hon.
Tio år har nu gått sedan Marley Åsard Fredriksson dog. Ingen har dömts för mordet. Men Maritha Ogilvie arbetar – och har även valt att på olika sätt stötta andra som har förlorat sitt barn på liknande sätt. Hon har också talat om sin sons öde i olika forum, bland annat på en manifestation mot det dödliga våldet på Sergels torg i november 2018.
– Jag vet ju hur det är att bli av med sitt barn. Första månaden och kanske första året är man ju så chockad. Man kan inte ens hålla igång något sorgearbete för då måste man erkänna att ens son har gått bort, säger hon.
Åren efter att Marley Åsard Fredriksson dog har Sverige genomlevt en tid av brutala händelser. I synnerhet Stockholmsområdet har drabbats av en stor mängd skjutningar. Risken är att samhället normaliserar synen på våldet, menar Maritha Ogilvie.
– Det var ju ett nytt fenomen när min son blev skjuten. Jag hade inte kunnat i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig att det skulle kunna hända honom. Nu är det vardagsmat. De som är barn nu har vuxit upp med den här verkligheten. För dem är det ju helt normalt. Man blir blasé av utvecklingen, säger hon.
Erfarenheten har också gjort att Maritha Ogilvie har funderat mycket på vad samhället behöver göra för att motverka det brutala våldet. Hon trycker på att politiker måste lägga prestigen åt sidan och arbeta ”sammanförande i stället för splittrande”.
– De borde göra en haverikommission och ta reda på vad som behöver göras i hela Sverige. Inte bara i Södertälje eller Örebro. Det måste vara en rikstäckande metod. Nu har det varit bara spridda skurar, säger hon.
Maritha berättar att hon saknar sin son varje dag. Men hon vill samtidigt skicka en signal till andra som har förlorat sina barn om att det går att lära sig leva med smärtan.
– Jag har verkligen mått jätteskit. Jag har verkligen levt i helvetet, men jag gör inte det längre.
Läs också: Facit av tio år av gängkrig – 196 har skjutits ihjäl
Läs också: Juriststudenten Liza sköts till döds i sovrummet
Läs också: ”Vem skjuter ihjäl en person som serverar kyrkkaffe?”
