Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Vinden slår hårt mot fönstret. Älven är grå. Himlen är grå. Husfasaderna är vita, orange och röda, men det får det gråa bara att se ännu mer grått ut.
November är här och för första gången på många år är jag helt oförberedd.
Vanligtvis brukar jag ha en strategi för att möta mörkret, kylan och tröttheten. Ett år var det dagliga promenader. Året därpå beställde jag en ljusterapilampa som jag placerade så att jag blev bländad varje morgon medan jag drack mitt kaffe. Jag blundade och låtsades att jag var på en solig strand. Blev jag piggare? Nej.
Men träning då? tänkte jag följande år och köpte ett gymkort. Och visst, att träna kändes bra för stunden, men det översattes aldrig till någon generell höjning av energinivån. Dessutom gjorde återkommande förkylningar att jag aldrig fick någon kontinuitet i projektet – alltså kände jag mig fortsatt trött och nu också misslyckad.
Nästa höst var svaret kallbad. Jag älskade det. Vilken chock mot systemet och åh, vad jag kände mig lyrisk efteråt – i ungefär 20 minuter. Nästa dag vaknade jag alltid med en förkylning.
Nej, inget funkade långsiktigt. Det kanske aldrig var meningen, tänkte jag inför denna vinter
Vintertröttheten kanske inte sitter i kroppen, teoretiserade jag för något år sedan. Jag behöver nog mer mental stimulans, mer kultur i mitt liv! Den vintern gick jag maniskt på teater, författarsamtal och föreläsningar, men efter ett tag kändes även dessa evenemang trötta. Som om alla, både publiken och de på scenen, egentligen hellre hade velat vara hemma och sova.
Nej, inget funkade långsiktigt. Det kanske aldrig var meningen, tänkte jag inför denna vinter. Meningen var att ha något att distrahera sig med, ett projekt att engagera sig i lagom länge, tills dagarna blev lite ljusare. Problemet med denna insikt var att jag hade synat min egen bluff – det är ganska svårt att lura sig själv när man vet att det är lur.
För någon månad sedan tänkte jag att årets strategi skulle bli – att stå ut. Det är inte direkt nytänkande men denna uppgivenhet förklädd till stoiskhet kändes på något sätt rätt i tiden.
Återvandring har aldrig känts så lockande som i den stunden
Ändå, när november inleddes med en radda blöta, grådaskiga dagar började jag söka efter något, vad som helst, att hålla i. Ett tag var jag inne på nässköljning. På pappret var det perfekt – en daglig rutin som jag kan projicera orimliga förväntningar på. Men även om det var frestande att tänka att roten till alla livsproblem sitter i bihålorna, kunde jag inte uppbåda någon entusiasm för den ganska äckliga processen.
Nedslagen tittade jag ut genom fönstret, på den gråa älven och den gråa, gråa himlen, och tänkte: Varför är jag här? Precis då kom ett videosamtal från min kusin som bor vid den adriatiska kusten. Hon var ute på en barnvagnspromenad, iklädd tunn jacka, på en gata som badade i solsken. Återvandring har aldrig känts så lockande som i den stunden.
Jag ångrade mig direkt och bestämde mig för att göra något nästan lika drastiskt – i motsatt riktning. För första gången i mitt liv bokade jag en skidresa. Årets strategi blir alltså att utsätta sig för ännu mer mörker och kyla – men även snö!
Nej, här ska det inte återvandras någonstans, tänkte jag plötsligt energisk. Istället ska jag ”invandra” ännu lite djupare in i Sverige, på ett par skidor dessutom.
Läs fler texter av Marina Ferhatovic
















