”Gud plockar alltid de vackraste blommorna först”, så står det i minnesboken intill ett foto i det minnesrum som upprättats på Åklagarmyndighetens huvudkontor på Östermalm.
– Tanken är att den ska överlämnas till hennes familj tillsammans med hennes personliga tillhörigheter, säger Karin Rosander.
Kvinnan hade arbetat som ekonomihandläggare på myndigheten i 20 års tid, och hade bara ett år kvar till pensionen.
Klockan var 15.24 i fredags, när SOS Alarm larmades om att en dubbeldäckarbuss okontrollerat kört in i folksamlingen som väntade på buss 639 mot Rimbo, vid Östra station i Stockholm. En av de tre som dog i olyckan i Stockholm, var den 64-åriga ekonomihandläggaren som var på väg hem från sin arbetsplats, en dryg kilometer bort.
– Det känns nästan overkligt… Man har svårt att ta in att något sådant kan hända, säger Karin Rosander.
Den 64-åriga kvinnan efterlämnade familj och vuxna barn.
– Det är klart att det är ju en fruktansvärd chock för dem. Vi är arbetskamrater, och jag förringar inte våra relationer men det går ju inte att jämföra med hur det måste vara för anhöriga, säger Karin Rosander.
I måndags höll kollegorna en tyst minut, och de närmaste medarbetarna har fått hjälp med krisstöd för att bearbeta chocken och sorgen.
– De närmast berörda på ekonomiavdelningen har ju varit jätteledsna och har sökt mycket stöd hos varandra. Hon lämnar ett stort tomrum på flera sätt. Hon var liksom klippan på ekonomiavdelningen, men också en väldigt välkänd medarbetare över hela landet, säger Rosander.
Att hon var ett ”stöd”, ”inspiration”, och en ”god vän” bland kollegorna blir tydligt när man bläddrar genom kondoleansboken. Det är många som vill tacka för allt hon gjort för dem. En sida är bara fylld av hjärtan.
”Du har alltid varit en uppskattad kollega som vi kommer sakna djupt”, skriver Riksåklagare Katarina Johansson Welin.
Karin Rosander säger att hon brydde sig mycket om sitt jobb på myndigheten:
– Hon hade ett otroligt tålamod med alla mina dumma frågor och var väldigt mån om att lotsa en rätt, så att det skulle bli korrekt för myndigheten med sådant som berörde ekonomi.
Busshållplatsen som demolerades dumpades på en parkering under en motorväg i närheten. Kvar finns bara spåren av några avslitna fästen i trottoaren, och ett sargat träd bakom ett hav av frusna blommor, ljus och kondoleanser.
Men samtidigt som chocken bland kollegorna och familjen knappt har hunnit lägga sig, måste livet gå vidare – och busskurerna ersättas med nya.
Andreas Öhman parkerar lastbilen bakom blomhavet. I lasten har han två nya busskurer. Han går direkt fram till blomsterhavet med sänkt huvud, innan han börjar hacka bort asfalten för att kunna fästa de nya pelarna i marken.
– Jag tycker att det är på sin plats att visa lite respekt innan man börjar arbeta här. Det är inte utan känslor man står här, det känns helt fruktansvärt. Jag gör ju det här till vardags och har gjort det i 20 år. Men det här är ju någonting helt annorlunda, säger han.
När fick du veta att du skulle hit på det här uppdraget?
– I morse. Busstrafiken ska ju i gång här så småningom så det är bara att göra det bästa av situationen. Vi måste gräva i backen för att sätta nya bänkar och det kommer ta en stund men det blir väl klart på ett par timmar.
En grupp 13-åriga flickor stannar intill minnesplatsen. De ska strax till sin lektion på Engelbrektsskolan, tvärs över gatan.
– Jag var här och lämnade ljus i måndags, säger Sally Landers.
De berättar att de precis hade gått från skolan när bussolyckan inträffade i fredags.
– Det är jättehemskt och man blev lite rädd för vi gick här precis innan. Så man hade verkligen kunnat vara här, säger Gabriella Söderberg.
Polis och diakonen från Engelbrektskyrkan har erbjudit krisstöd till drabbade elever.
– Två poliser var i cafeterian och pratade med oss för att se till så att alla ska vara okej och så. De berättade att de trodde att chauffören kanske hade glömt sina tabletter eller nåt sånt, men de visste fortfarande inte säkert, säger Gabriella Söderberg.
Frågan om hur det som hände faktiskt kunde ske hänger fortfarande i luften. Åklagaren som leder förundersökningen, Carolina Frohm, var själv kollega till ett av offren.
– Vi såg till att den åklagaren visste om vilket ärende hon fick. Och åklagaren har inte själv haft några personliga kontakter med henne. Så hon var inte inte så djupt berörd själv vilket nog kan vara bra, säger Karin Rosander.
