Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Jag trodde jag skulle bjudas nya insikter om synen på public service och opartiskhet. Titeln ”Jävla vänstermedia!” framstod ju så lovande. Istället lämnar veckans avsnitt av SVT:s ”Politikbyrån” mig med en enda fråga: Vad är det för galenskap som pågår i studion? Då pratar jag inte bara om de märkliga skaviga klippningarna, hur gästerna ständigt pratade runt varandra eller programledarens ihärdiga försök att avstyra hetsiga sidospår – utan om detaljen som stal all uppmärksamhet: Snacksbuffén.
Det är som att någon på redaktionen frågat ”Hörni, vad ska vi ställa fram för godsaker, så att det ser mysigt ut?” och fått svaret ”Jag vet inte, vad sägs om alla?”. Resultatet: ett snacksbord som får hela studion att se ut som ett barnkalas on speed. Framdukat står skålar med popcorn, chips, vindruvor, chark, godis, ostbitar och spröda stjärnor – som absolut ingen smakar på. Det är inte så konstigt, för hur mycket after work-känsla man än försöker skapa, vill väl ingen sitta i tv och diskutera opartiskhet med dillrester mellan tänderna och en eftersmak av salami och sourcream i munnen? Det är väl ett tv-program om inrikespolitik vi har ett göra med här, inte en fredagskväll hos Alex och Amanda Schulman? Varken ”Utrikesbyrån” eller ”Ekonomibyrån” snacksifierar sina sändningar – och det finns en anledning till det. Buffén i ”Politikbyrån” har dessutom expanderat över säsongen, och det är en oroväckande utveckling. Jag minns den gamla goda tiden (i oktober) när två skålar var max.
Allt jag tänker på är om det inte är en ny public service-kris som utspelar sig i realtid framför mina ögon? (Och att jag måste komma ihåg att köpa lättsaltade chips till ungarnas fredagsmys)
Det hade varit så spännande att höra vad de inbjudna gästerna: journalisterna Åsa Linderborg och Jörgen Huitfeldt och politikern Linus Bylund (SD) har för åsikter om svensk media i efterdyningarna av BBC-skandalen med det fulklippta Trump-inslaget. Men det är svårt att fokusera på vad någon av dem säger, när popcornen stjäl hela showen. Allt jag tänker på är om det inte är en ny public service-kris som utspelar sig i realtid framför mina ögon? (Och att jag måste komma ihåg att köpa lättsaltade chips till ungarnas fredagsmys). Någon måste genast sätta stopp för det eskalerande snacksinfernot.
Läs fler texter av Tara Moshizi och mer om tv här.
