10. Kristoffer Leandoer, ”Det är läsaren som skriver boken”
Natur & Kultur
Det är en magisk process! De små bokstäverna på papperet som avkodas i ensamhet och som skapar nya världar och möten mellan själar – läsning är inget mindre än så. I essäboken ”Det är läsaren som skriver boken” lyfter författaren och kritikern Kristoffer Leandoer fram romanernas, sagornas och dikternas nödvändiga men ofta förbisedda medskapare. Leandoer dyker ner i litteraturhistorien, i kritiken och i de privata läsarnas kamp med och kärlek till den magiska helhet som bokstäverna skapar. En rik och bildande kärleksförklaring till litteraturen, ”en pågående inbjudan till en lustläsares tankevärld”, skrev DN:s Malin Ullgren i sin recension.
9. Friederike Mayröcker, ”Tuperad ros och morgon fylld av mången hjärter knekt”
Övers. Ulla Ekblad-Forsgren, Ellerströms
Hon är en författarnas författare, en poeternas poet. I synnerhet i Österrike, där hon föddes och var verksam fram till sin död 2021. ”Tuperad ros” är ett urval ur Friederike Mayröckers sena produktion. Ulla Ekblad-Forsgren står för en som vanligt briljant översättning och Aris Fioretos har skrivit förordet till denna volym, som avslutar den förlagets utgivning som tidigare avyttrat sju böcker. En till författarskapet nyanländ nordbo kan tänka sig en kombination av Edith Södergran och Gunnar Björling, men med en urban intensitet, en lätt buren lärdom och en närvaro i världen och livet som sträcker sig långt bortom det autobiografiska. Hon har tiden för sig. Friederike Mayröcker blev 96 år.
8. Marie Darrieussecq, ”Att tillverka en kvinna”
Övers. Lisa Lindberg, Norstedts
”Det är det här som är litteratur”, skrev DN:s kritiker Anna Hallberg i sin recension av ”Att tillverka en kvinna”, den fjärde men fristående delen av den franska författaren och psykoanalytikerns serie böcker om vännerna Rose och Solange. De växer upp tillsammans i den sydfranska lilla byn Clèves, som varandras personlighetsmässiga motsatser men likväl bundna till varandras öden. ”Den stora skillnaden mellan dem är att Solange älskar att dansa medan Rose inte kan dansa”, sade Marie Darrieussecq själv i en intervju i DN (22/11). Berättelsen om Rose och Solange är en berättelse om frigörelse och frihet, sex och makt, och kvinnors relationer till sig själva och varandra.
7. Lina Wolff, ”Liken vi begravde”
Albert Bonniers förlag
2025 års mottagare av Augustpriset. Likaså 2016 års mottagare av samma pris, för romanen ”De polyglotta älskarna”. Lina Wolff är en lika säker som osäkrad författare. Däri kan hon likna en uppdaterad Kerstin Ekman, med vilken hon delar förmågan att skapa scener man aldrig glömmer och känslan för det mörka i människan som har en tendens att sprida sig långt ut från kroppen och kan komma att omsluta ett helt samhälle, en hel värld. ”Liken vi begravde” är en titel möjlig att läsa på flera sätt. Det börjar i skånska Hörby, där de mest fruktansvärda handlingar fortsätter prägla samhället. Det drar vidare i en berättelse om två systrars olika vägval. Utan tvekan en av våra nyare, stora författare.
6. Hanna Johansson, ”Body double”
Norstedts
Två kvinnor förväxlar sina rockar på ett varuhuskafé, och inleder sedan ett ödesdigert förhållande som för tankarna till ”Persona”, ”Mulholland drive” och ”The talented mr Ripley”. Ja, över huvud taget till filmens värld – Hanna Johanssons andra roman är en suggestiv, symbolladdad psykothriller om åtrå och identitet, där minsta blick, hårslinga eller persika framstår som betydelsefull. Dessutom utspelar sig romanen i en odefinierad europeisk storstad, så rikt beskriven att den framträder för ens ögon som ”en oemotståndlig plats, farlig, ofta ful men erotisk”, som DN:s Sandra Stiskalo skrev i sin recension. En roman där Christer Sjögrens ”I love Europe” spelas, nedsaktad och förvrängd, någonstans i fjärran.
5. Eduardo Halfon, ”Tarantel”
Övers. Hanna Nordenhök, Tranan
Om man någon gång möter Eduardo Halfon så kommer man förmodligen ha svårt att koppla samman denne timide, humoristiske man med den Eduardo man möter i hans romaner, som i mycket påminner om författaren. Förra året kom romanen ”Canción” i bejublad svensk översättning. Det i princip självbiografiska projekt som han bedrev i den romanen och tidigare, fortsätter han i ”Tarantel”. Det tar fart 1984, när den trettonårige Eduardo och hans lillebror på faderns order skickas till ett judiskt ungdomsläger utanför Guatemala City. Halfons flerdubbla identiteter som jude, guatemalan, amerikan och numera europé, tycks ge honom en särskild blick för sprickorna mellan grupp och identitet, omsorg och svek.
4. Virginia Woolf, ”Mrs Dalloway”
Övers. Eva Åsefeldt, Albert Bonniers förlag
Clarissa Dalloway kliver ut i staden på morgonen innan den stora festen hon ska hålla på kvällen – och så framträder människorna och världen i sina rikaste nyanser. Där är London, där är snittblommorna, där är han, den gamla förälskelsen … Och så den långa skuggan av första världskriget, klasstriderna och den skriande ångesten. Allt utspelas under en enda dag och skönheten och smärtan tycks dansa tillsammans över sidorna. Att läsa den på nytt, när man är i ungefär samma ålder som Clarissa, är i sig en upplevelse – hur blev livet? Med ”Mrs Dalloway” skapade Virginia Woolf helt enkelt något fantastiskt för hundra år sedan och i Eva Åsefeldts nyöversättning syns alltsammans igen i sin fulla fräschör.
3. Niels Fredrik Dahl, ”Fars rygg”
Övers. Gun-Britt Sundström, Natur & Kultur
I ”Fars rygg” går den norske författaren Niels Fredrik Dahl på jakt efter sin egen far – och han gör det med hjälp av fakta, fotografier och, inte minst, fantasi. Fadern växte upp i Alexandria på 20-talet men skickades ensam hem till skolor och internat i Europa, under ett 30-tal där hakkorsen blir allt fler. I lika drömska som pregnanta scener framkallas en försynt och ensam man som aldrig riktigt lyckades bli huvudperson i sitt eget liv. Nu har hans son låtit honom bli det i denna vackra och rörande roman. ”Fars rygg” belönades med Nordiska Rådets pris 2024. Sällan har väl juryns val känns så rätt och självklart.
2. Christian Kracht, ”Air”
Övers. Anna Bengtsson, Ersatz
2025 var året då schweizaren Christian Kracht äntligen fick tillbörlig uppmärksamhet i Sverige. Under hösten har låneköerna på landets bibliotek ringlat sig tresiffrigt långa, vilket får sägas vara anmärkningsvärt med tanke på romanen det gäller – den sagolika och särpräglade ”Air”. Den inleds som ännu ett av Krachts porträtt av mycket moderna män, vurm för surdeg och naturmaterial inkluderad, men utvecklar sig snart till något helt annat. I centrum står en enstörig inredningsdesigner strandad på skotska Orkneyöarna. Fast snart tar en parallell (?) historia över, där en gåtfull trollkarl och en föräldralös flicka måste fly undan en ond hertig. ”Air” är både en ”Bröderna Lejonhjärta” för vuxna och en i sann mening enastående roman.
1. Richard Flanagan, ”Fråga 7”
Övers. Niclas Hval, Albert Bonniers förlag
Som en kärnreaktion vecklar den ut sig, ”Fråga 7”. Berättelsen – någonstans mellan roman och essä – börjar med en resa till Japan, där tasmanske författaren Richard Flanagan möter lägervakten som plågade hans far under andra världskriget. Sedan atombomben, en förälskelse i London i början av förra seklet, Tasmaniens unika regnskogar, sorgen över den ekologiska kollapsen, existensens djupa skönhet … Det är en fantastiskt rik skildring av enskilda liv och stor historia, med ett språk som når in i läsarsjälen tack vare Niclas Hvals perfekta översättning. Prisbelönt och hyllad i den engelskspråkiga världen – DN:s kritiker håller med: detta är årets bästa bok.
Läs också DN:s kritikers personliga favoritböcker från 2025 här
