Hur man når största möjliga framgång som fotbollsspelare är en debatt lika gammal som sporten själv.
Att dagens akademiverksamhet med tidig specialisering, hög träningsbelastning från ung ålder och utgallring allt längre ner i åldrarna är den enda vägen att bli konkurrenskraftig har alltmer betraktats som en sanning.
I ljuset av detta är de tidigare Manchester United-stjärnorna Paul Scholes och Nicky Butts dom över barnfotbollen i podcasten ”The good, the bad & the football” inget mindre än radikal.
– Jag tror inte att jag blivit den spelare jag blev med tre akademiträningar i veckan som det ser ut i dag. Jag hade tröttnat, säger Nicky Butt, som berättar hur han tränade en gång i veckan med Manchester United från 14 års ålder, och fortsatte spela för sin moderklubb och sitt skollag vid sidan av.
Paul Scholes, en av världens mest framgångsrika mittfältare genom tiderna, säger att han saknade de attribut som drar till sig scouternas blickar som barn och att den senare introduktionen i vuxenfotbollen i mitten av tonåren gjorde att han fick tid på sig att utvecklas.
– Vi var aldrig medvetna om att det satt scouter på läktarna. Ungdomar nu provspelar för nya klubbar varje dag. De är som professionella fotbollsspelare när de är sex år. Man undrar ju varför de tröttnar när de är 15 år.
Patrik Brenning på Aftonbladet har i flera år granskat den svenska jakten på och förädlandet av idrottstalang. Förra året sammanfattade han insikterna i en bok med titeln ”Så vinner vi igen” där han med hjälp av aktuell forskning och tillgänglig statistik sågar den nuvarande svenska akademiverksamheten längs med dobbskorna.
Den är inte bara hård, kall och dåligt anpassad för barns psyken. Den är också i många avseenden helt kontraproduktiv.
Scouterna gör rent genanta urval, där de missar spelare som kommer sent in i puberteten (vilket manifesterar sig i att akademilagen är fulla av pojkar och flickor födda tidigt på året).
Klubbarna fostrar dem i träningsmodeller som är anpassade för vuxna, men saknar bäring på kroppar som växer.
Ungdomstränarna är pressade att vinna matcher direkt och toppar sina lag med de barn som är bäst för stunden, vilket i praktiken nästan alltid betyder tidigt fysiskt utvecklade, något som inte ska förväxlas med talang.
Och inte minst: Den stora träningsdosen gör att de väldokumenterade vinsterna av att hålla på med olika idrotter upp i gymnasieåldern uteblir.
Spontanfotbollen – den där man lirar med kompisar på gräsplanen i kvarteret? Borta.
Lira fotboll på olika nivåer samtidigt, som Scholes och Butts blandning av akademiträning, skollag och klubbfotboll? Ett minne blott, trots de uppenbara fördelarna i att utvecklas på olika nivåer.
När Hammarby, som första svenska klubb, lanserade sin talangakademi 2011 ringde jag upp Albert Puig. Som koordinator på La Masía, FC Barcelonas mytomspunna talangfabrik, drog han upp målsättningarna för deras adepter:
Tävla mot sig själv och motståndaren, lära sig älska bollen och utbildas i konsten att vara ödmjuk och göra uppoffringar.
Och så tillade han:
– I många länder tränar man fem, sex gånger i veckan. Fram till 14 års ålder tränar vi tre dagar i veckan och mellan 14 och 18 år fyra dagar.
De stora fotbollsländerna har förstås börjat plocka upp det här. I Italien, som riskerar att missa sitt tredje raka VM-slutspel nästa sommar, rasar debatten om hur den hårda taktiska disciplinen i unga år skaver bort teknik, kreativitet och glädje hos unga spelare.
I Tyskland har barn- och ungdomsfotbollen genomgått en rejäl genomlysning på förbundsnivå och sedan förra året är en ny modell sjösatt. ”Funino” går ut på att de minsta barnen spelar i två- och tremannalag utan mål, tioåringar fem mot fem och att lagen roterar för att ge barnen så mycket speltid som möjligt. Det har inte skett utan motstånd.
Fotbollsvärlden är en konservativ bastion. Man har länge idealiserat de spelare, inte sällan sydamerikaner, som kommer till Europas toppligor med teknik och artisteri som de utvecklat på ojämnt underlag med kompisarna i favelan. Men det har snarare tolkats som att de blivit bra trots förutsättningarna och inte tack vare den kreativa frihet de hade som barn.
Nicky Butt och Paul Scholes lyfter också vikten av att spela fotboll utanför de vuxnas kontroll. De berättar om hur de som tonåringar tog tre olika bussar till träningen, utan hetsiga föräldrar som övervakar varje dribbling.
– De skriver på Instagram ”grattis till lilla Johnny som skrivit på för Manchester City”. Han är för fan åtta år! Chansen att han når a-laget där är kanske en procent. Om ens det. Den pressen på ett barn är barnmisshandel och förbundet borde stoppa det, säger Nicky Butt.
Att försvara idén om att barn ska få vara barn också inom idrotten har sitt pris. När Svenska fotbollförbundet 2017 tog bort tabeller för barnfotbollen upp till tolv år gick en lång rad fotbollsröster upp i falsett. Världsfrånvänt! Sossefotboll! Alla kan inte vara lucia!
Nu har de Premier Leagues mest framgångsrika generation någonsin att ta debatten med.
