– Hej Annelie, är det i dag vi ska börja?
En pojke i fyran på Askebyskolan i Rinkeby stannar upp i leken på skolgården när Annelie Drewsen kommer. Han verkar taggad inför det som ska hända efter rasten.
Författarna Annelie Drewsen och Katarina Lycken Rüter har träffat fyrorna under hösten och arbetat med Nobels liv och barnens eget skrivande, men nu kommer eldprovet: att göra litteraturpristagarens berättelser intressanta för barnen. Det är alltid lite nervöst, erkänner Annelie Drewsen.
Hon har arbetat med Nobel i Rinkeby och Tensta sedan 2019, tillsammans med Gunilla Lundgren, som var en av de som inledde arbetet 1988, och som från och med Dario Fos pris 1997 har fått författarna att komma till Rinkeby bibliotek i samband med prisutdelningen. 2023 tog Annelie Drewsen över huvudansvaret och började samarbeta med Katarina Lycken Rüter. Den korta tiden mellan tillkännagivandet och arbetets start innebär att improvisation och intuition är viktiga delar i mötet med eleverna.
– Jag ska berätta början på ”Motståndets melankoli”. Men jag önskar att jag hunnit läsa hela boken, säger Annelie Drewsen.
Det är måndag eftermiddag, fyra dygn efter tillkännagivandet i Börshuset: att årets Nobelpristagare i litteratur är den ungerska författaren László Krasznahorkai.
Annelie Drewsen och Katarina Lycken Rüter var på plats tillsammans med några niondeklassare från Enbacksskolan i Tensta, och deras lärare Anna Lindgren.
– Det verkade svårt när han presenterades, men när jag började läsa hittade jag en ingång som jag tror fungerar för fyrorna. Det har ju gått med alla pristagarna, att hitta något betydelsefullt att arbeta med till tittskåpen, säger Annelie Drewsen.
Tittskåpen kommer att beskådas av Nobelpristagaren, ledamöter från Svenska Akademien, politiker och andra inbjudna, som kommer till Rinkeby bibliotek en morgon i december. En festlig högtidlighet tar plats mellan bokhyllorna då barnen leder programmet och visar sina tolkningar av författarens verk med tal, sång och dikter. Och inte minst med tittskåpen som barnen skapat. Kring dem föds ett samtal mellan barn och pristagare, över kakor, saft och te, då medier hålls på avstånd och i stället får intervjua de äldre elever som deltar.
Annelie Drewsen säger att det hon ska berätta kan vara skrämmande, men skolbibliotekarie Maja Embrink tror att det är bra – barnen älskar det lagom otäcka.
De kommer in och hälsar glatt på sin bibliotekarie.
– Heter han László? säger en av dem.
– Är han från Ungern?
Maja Embrink tar fram en kartbok och alla försöker uttala efternamnet.
– Ska tittskåpet stå på biblioteket? frågar ett av barnen och berättar om syskonet som varit med tidigare.
Sedan frågar de om tv kommer, och László själv? Annelie Drewsen svarar att han fått en inbjudan, och barnen verkar nöjda. De känner till traditionen. De har lärare som själva mött tidigare pristagare när de var barn.
Annelie Drewsen berättar att allt startade med idén om att det mångspråkiga Rinkeby är en naturlig plats att uppmärksamma ett internationellt pris på. Det passar att i en skola med kopplingar till hela världen synliggöra priset som drar världens blickar till Sverige. Så är det fortfarande, men när man följer arbetet blir det också tydligt att Nobelpristagarens och pressens närvaro synliggör barnens betydelse som uttolkande läsare, av pristagarens verk och av litteraturen i stort.
När reflektionerna möts av nyfikenhet blir det tydligt hur litteraturen åter kan bli en viktig del av barns liv.
I Tensta arbetar Annelie Drewsen och Katarina Lycken Rüter med niondeklassarna. Katarina frågar dem hur det gick till i Börshuset.
– Det var stelt, säger en kille. Eller högtidligt. En kom ut genom dörren som alla tittade på. Och det var konstigt att ingen applåderade när de sa vem som vann.
– Han som fick det var inte där, lägger en tjej till.
Eleverna diskuterar hur man kan veta att László är så bra som Svenska Akademien påstår. Katarina Lycken Rüter svarar att det är möjligt att ta reda på genom att läsa texterna. Därför delar Annelie ut en sida ur ”Den sista vargen” att diskutera i grupp.
Att tala om litteratur är inte nytt för eleverna. Det som är nytt är att texten ger frågor som inte är retoriska, utan snarare handlar om huruvida det går att lita på författaren.
– Handlar den om en uppstoppad varg eller om nånting annat?
– Hur blev vargen dödad, av vem, och när?
– Han skriver som han pratar. Det är skumt berättat.
– Det är många detaljer men svåra ord.
Det lite saktfärdiga tempot, och en del huvuden mot bänkarna den sena fredagseftermiddagen, hindrar inte att många användbara frågor skrivs ner. Det är det viktiga, säger Katarina Lycken Rüter efter lektionen.
– Vi vill ju att de känner att de bidrar med något viktigt när de presenterar för varandra, fortsätter hon.
Bekräftelsen har betydelse, och det syns när klassen arbetar med ”Motståndets melankoli”.
– Vilka bra frågor ni kom fram till! Här får ni dem på lappar i en påse som Annelie sytt, säger Katarina medan läraren Anna Lindgren vänligt men bestämt flyttar sina elevers fokus från det som stör till deras egna frågor.
Varför säger inte kvinnan något? Varför går hon inte därifrån? På vilket sätt liknar det Deborah Ellis ”Den osynliga flickan” som vi läst? Ungdomarna svarar att flickan var instängd i sitt lands regler medan kvinnan är instängd på ett tåg.
– Hon tänker att det är vanligt att en man är stark och så.
– Vad pratar vi om då? frågar Anna Lindgren.
– Normer, svarar eleverna.
Katarina Lycken Rüter frågar om de pratat mycket om det och eleverna ser på sin lärare. De vet allt om normer.
På lektionerna i Tensta skapar eleverna egna frågor till texten. Fast den är svår ser de vad som är viktigt. Genom blandningen av gemensam läsning, samtal i grupp och eget funderande når de fram till en tolkning.
– Jag har lyssnat på ert samtal och jag vet att László vill höra era reflektioner, säger Annelie Drewsen.
Eleverna får i uppgift att skriva brev till László, som sedan ska översättas till ungerska, till det häfte som görs varje år.
Annelie Drewsen är övertygad om att en av de mest eftersökta författarna i världen behöver höra vad skolklassen i Tensta tänker om hans verk.
I skolbiblioteket i Rinkeby möter barnen i fyran författaren och illustratören Elin Lindell, som under arbetets gång med tittskåpen blir Augustnominerad för boken ”Jenka och jag”. Men det bryr sig barnen inte så mycket om – det viktiga är att hon hjälper dem att limma, klippa och se till att de håller sig till planeringen de gjort.
– Tycker du att det här är fint? frågar ett av barnen.
– Ja! Det är en bra början, svarar Elin Lindell och ger förslag på hur man kan fortsätta.
Annelie Drewsen frågar om de minns berättelsens stämning och de svarar att det var mörkt och att husen i staden inte ska vara moderna.
– Om du suddar ut blyertsstrecken så blir det bra, säger Elin Lindell.
– Ska det inte vara snö på marken? Stod det att det var snö? frågar ett barn. Det stod att det knarrade när hon gick, men av vad?
Ett barn gör snöbollar av lim och ett annat körsbären som kvinnan äter när hon kommer hem. Ett tredje börjar med tåget och vill veta hur tågen i Ungern såg ut.
– Nu har jag suddat, Elin.
– Vad ska det stå på lastbilen? Ska det stå ”cirkus”?
Barnen kommer ihåg att kvinnan inte förstod texten, så ungerska kan de inte välja. Kanske bosniska, som ett av barnen kan. Han skriver och ett annat barn textar. Ett tredje barn tappar en mjölktand och lägger den i burken med körsbär.
– Det blir bra. Det är läskigt, säger Annelie Drewsen och får barnen att minnas stämningen i berättelsen. För visst var det så, att inte ens stunden med de efterlängtade körsbären var fri från obehag? Därför passar tanden bra i burken.
– Kommer László till biblioteket? frågar ett av barnen och Annelie Drewsen svarar att han har tackat ja till inbjudan. Tittskåpet börjar bli färdigt.
– Det har varit intensivt att reda ut långa meningar och trasslig syntax, säger Katarina Lycken Rüter, men sammanfattar samtidigt arbetet med att eleverna mött en ny berättarteknik och en svart humor som inte finns i andra dystopier som de mött tidigare.
Annelie Drewsen håller med om svårigheterna, men tycker också att det ligger något spännande i att eleverna läser texterna på det sätt som de är mottagliga för, utifrån ålder och erfarenhet.
– Den här gången syntes det genom den tappade tanden, som fick vara med bland körsbären. I bästa fall kan sådana erfarenheter leda till en nyfikenhet på litteratur och ge en känsla av att ta plats i världen med sin egen röst och sitt skapande. Om eleverna sedan återvänder till boken som vuxna kommer de att upptäcka mycket annat som texten också innehåller, och kunna tänka tillbaka på den gången de träffade László Krasznahorkai på Rinkeby bibliotek.
På den avslutande frågan om vad de skulle önska till nästa år svarar Katarina Lycken Rüter att en pristagare som skriver lyrik vore bra. Annelie Drewsen håller med:
– Ja, gärna en lyriker. Eller en latinamerikan, för det var länge sedan. Och inför årets tillkännagivande hann jag bli väldigt nyfiken på Can Xue som jag inte har läst ännu. Det vore roligt att få skäl att läsa henne nästa år!
Läs mer om Nobelpriset i litteratur.
