Nu finns det flera skäl till att besöka Hudiksvall och Hälsinglands museum. Dels spetsutställningen om hur Dick Bengtssons gåtfulla konst inspirerat de ansedda yngre konstnärskollegorna Mamma Andersson och Ernst Billgren. Dels sanslöst skicklig träslöjd av Per Norén, aka ”Spångossen”, Kilaforsbon som är internationellt uppmärksammad.
Dessutom visar museet sedan några år Rosa Taikons samling. Hennes ateljé i Flo i Hälsingland har återskapats med verktyg, möbler och maskiner, medan montrar fyllts med Taikons nyskapande silversmide med rötter i romsk hantverkstradition.
Efter den hårda förhandskritiken mot Klara Kristalovas offentliga skulptur kallad ”Hudiksvallstjejen” är det också roligt att se det lyckade slutresultatet på Kattvikskajen. ”Hon vandrar från skogen” är titeln på flickgestalten, som spanar ut över hamninloppet med en uggla på axeln. Den folkliga opinionen har tvärvänt, vilket Hälsinglands museum arbetat för genom vårens pedagogiska presentation av Kristalovas konst (för övrigt Sveriges bidrag till nordiska paviljongen på Venedigbiennalen 2026).
Museets engagemang i den mytomspunne Dick Bengtsson (1936-1989) beror på att denna konstnärernas konstnär år 1967 köpte en före detta skola i Voxnabruk i Hälsinglands avfolkningsbygd. Han var postanställd i Stockholm men där målade han och gjorde utställningar fram till 1982 då huset brann ner med all konst.
Sven-Harrys konstmuseum i Stockholm lyfte i våras fram Bengtssons säregna konst i en hyllad retrospektiv, där hans inflytande på nutida konstnärer visualiserades i en sidoutställning. Där var Mamma Andersson representerad men inte den lika självskrivna Billgren, som ända sedan skoltiden samlat på verk av sin idol.
Utställningen i Hudiksvall är mindre än den i Stockholm men innehåller delvis annat material. Bland ett 20-tal målningar av Bengtsson finns några av hans mest kända verk men även en del jag aldrig sett förut. Gästcuratorn och konstnären Ulf Kihlander går dessutom djupare in i hur Dick Bengtssons mångbottnade konst är uppbyggd och har påverkat andra, med en genomtänkt dialogisk hängning och belysande texter.
Tunga museimän som Pontus Hultén beskriver en ömskinnad konstnär som samtidigt var ”vass i tänderna som en gädda”, medan Olle Granath understryker hur ”konstverk som bjuder motstånd får ett längre liv”.
Mamma Andersson har i sin tur vittnat om en ”andlig kärleksrelation”, att hon som ung konstnär började varje dag i ateljén med att titta i en av Bengtssons kataloger. I dag konstaterar hon att hans bildvärld fortsätter att locka och förbrylla: ”han blandar och ger på ett sådant sätt att betraktaren varken vet ut eller in”. Och hänvisar till en av utställningens märkvärdigaste målningar – en mäktig modernistisk byggnad, stramt vit mot en orolig svart natthimmel, med texten ”varken det ena eller det andra”.
Den självlärde Bengtssons signum var outgrundliga, stundtals provokativa verk, där det uppstod krockar mellan motstridiga bildelement, symboler och ibland även textinslag. En collagemetod utvecklad före postmodernismens genombrott. Som i ”Venus och Cupido med sko” 1970, där den klassiska kärleksgudinnan satts samman med den då toppmoderna maskulina Playboyskon. Eller traditionsrika hus och idylliska landskap kombinerade med seriefigurer, plastleksaker eller hakkors.
I både Mamma Anderssons och Ernst Billgrens tidiga verk märks vissa motiv-, stil- och stämningsmässiga ekon från Bengtssons målningar. Men på utställningen syns det också att de aldrig blev epigoner, här tydliggörs i stället att konst föds ur konst som fötts ur konst.
Billgren kom häromåret över en låda med kvarlåtenskap efter Bengtsson, däribland skisser på rutat smörpapper och anteckningar. I en monter kommenterar han sin omdiskuterade användning av hakkors: ”1940 stod tecknet, enligt många människor, för lag, ordning, ideologi/ i dag står det, enligt många människor, för historiskt avgränsade ohyggligheter. Båda tolkningarna är lika ‘tillfälliga’”.
Själv har jag noterat att Bengtsson avbildade denna ursprungliga solsymbol vänd både moturs som i Östasien och medurs som nazisterna. Ett annat tidigare känt citat ger en bredare nyckel till hans bildvärld: ”Mina bilder handlar mycket om verklighetsförfalskning, om idyllen som inte är vad den ser ut att vara”.
Längst in i utställningen hänger ett par nya målningar av Billgren, där han efter eget huvud arbetat vidare efter skisser av Bengtsson. Det är trovärdiga tolkningar av möjliga målningar som brann upp. En vacker hommage till en numera kultförklarad konstnär, som betytt och fortfarande betyder så mycket för många.
För mig är det också glädjande att ett provinsmuseum med begränsade resurser kan leverera en sådan här fullträff – dessutom parallellt med Per Noréns lilla men naggande goda rumsinstallation. I ”Ursinnlighetens tid” ingår ett tjugotal träföremål, mest så kallade krympburkar, skopor och skedar. De mjuk sinnliga ytorna är hyperfint detaljerade med utsökt skurna mönster.
Även Norén bor och arbetar i en gammal skola i Hälsingland, långt in i en skog där det finns kvistfritt björkträ. Under karriären som industridesigner blev han svårt sjuk och tog då upp täljkniven han fått som barn. Det tidskrävande och meditativa täljandet blev en väg tillbaka till livet.
Bortsett från kurser i basala tekniker har Norén utvecklat sitt nydanande konsthantverk på egen hand. Ett vackert och omsorgsfullt dekorerat allmogeskåp på en vägg demonstrerar samtidigt kärleken till landskapets rika allmogekonst, med Hälsingegårdarna som världsarv – en rik tradition att ösa ur.
Läs mer om konst
