Under 2000-talet sänkte Sverige sina inhemska utsläpp snabbare än många andra industriländer.
– Sverige är en extraordinär ledare när det gäller att bekämpa klimatförändringar, sade USA:s dåvarande president Barack Obama vid sitt Stockholmsbesök för tolv år sedan.
Gång på gång hamnade vi i topp i internationella jämförelser över klimatpolitik.
Förra årets utsläppssiffror målar emellertid en mindre smickrande bild av utvecklingen. Utsläppen ökade med 7 procent enligt Naturvårdsverkets preliminära statistik. Inte nog med det: Myndigheten bedömer att nuvarande politik inte räcker för att nå vare sig de svenska målen för 2030 eller de krav EU ställer på Sverige.
Forskningen är entydig: utsläppen av växthusgaser måste minska snabbt och kraftigt för att bromsa den globala uppvärmningen.
Utsläpp av växthusgaser kan i grova drag mätas på två sätt:
● Inhemska utsläpp. Alla utsläpp som sker inom landets gränser. Från jordbruket, biltrafiken, industrin och så vidare.
● Konsumtionsutsläpp. Alla utsläpp som orsakas av svensk förbrukning, oavsett var produktionen sker. Det innebär till exempel att utsläppen från en mobiltelefon som tillverkas i Kina men säljs i Sverige räknas som svenska konsumtionsutsläpp.
Vilket mått som är bäst beror på vad man vill belysa: Sveriges utsläpp – eller svenskarnas?
Utsläppen från konsumtion är betydligt större än de inhemska, men båda kurvorna pekar långsiktigt nedåt:
Oavsett vilket mått vi använder har Sverige länge burit ledartröjan i klimatstatistiken bland världens rika industriländer.
Nedanstående grafer visar hur de inhemska utsläppen har utvecklats de senaste 35 åren – i Sverige, våra nordiska grannländer och EU som helhet. Sverige utgick redan år 1990 från en låg nivå, mycket tack vare en tidig utbyggnad av koldioxidfri el (vattenkraft och kärnkraft) på 1970- och 80-talen. Dessutom hade vi snabb övergång till fjärrvärme och biobränslen i uppvärmningen.
Rika länder släpper i regel ut mer växthusgaser per person än fattiga länder. Sverige har lyckats minska sina inhemska utsläpp – samtidigt som ekonomin har vuxit.
Den senaste statistiken från Europeiska miljöbyrån, från 2023, placerar Sverige som näst bäst inom EU. Endast Malta hade lägre inhemska utsläpp per capita.
Naturvårdsverkets preliminära statistik för 2024 pekar som sagt i fel riktning för Sverige.
Ökningen på 7 procent är den största på många år. Bara en gång under de senaste 35 åren har utsläppen stigit mer – år 2010, när ekonomin tog fart igen efter finanskrisen. Vi återkommer strax med förklaringar till Sveriges utveckling.
Hur den senaste utvecklingen påverkar Sveriges placering i internationella jämförelser är för tidigt att säga eftersom vi saknar jämförbara data för år 2024. Men om vi tänker oss att alla andra länder fortsätter minska sina utsläpp per capita i samma takt som tidigare – medan Sverige ökar med 7 procent – skulle vi sannolikt tappa en placering – från silver till brons – passerade av Portugal. Alltså: en försämring men ändå en stark placering.
Att översätta verklighetens utsläpp till siffror är långt ifrån enkelt. Mätningarna bygger inte på sensorer som registrerar avgaser i realtid, utan på en stor mängd datakällor.
I jordbruket uppskattas utsläppen exempelvis utifrån antalet kor och hur mycket gödsel som sprids – statistikerna vet hur mycket metangas en genomsnittlig ko ger upphov till. För transporter används data om bränsleförsäljning och körsträckor.
Varje sektor kräver mängder av data. Det är också en förklaring till att statistiken tar så lång tid att producera.
Så vad hände 2024?
Utsläppsökningen förra året beror nästan uteslutande på den sänkta reduktionsplikten, som ledde till större användning av fossil diesel.
Reduktionsplikten innebär att bolag som säljer bensin och diesel måste blanda in en viss andel biodrivmedel. I Sverige sänktes kravet den 1 januari 2024 från 7,8 till 6 procent för bensin och från 30,5 till 6 procent för diesel. Sänkningen gjordes därför att regeringen ville dämpa kostnaden för konsumenterna av att drivmedelspriserna skjutit i höjden.
Men här finns en statistisk paradox.
Ökningen av utsläppen 2024 beror till stor del på hur klimatstatistiken bokförs.
En bil släpper ut ungefär lika mycket koldioxid oavsett om den tankas med fossil diesel eller biodiesel. Men i statistiken räknas bara den fossila dieseln som ett utsläpp från trafiken – biodrivmedlet bokförs som klimatneutralt. Träd tar upp koldioxid från atmosfären när de växer. När de avverkas bokförs detta som ett utsläpp i markanvändningsstatistiken – koldioxidutsläppet från träden är alltså redan räknat. Om man dessutom skulle räkna ett utsläpp vid förbränningen skulle det bli dubbelräkning.
Detta får stora konsekvenser för statistiken. Eftersom en betydande del av biodieseln 2023 importerades, hamnar nästan alla utsläpp i andra länders statistik. I Sverige räknas förbränningen som nollutsläpp.
När reduktionsplikten sänktes och en tredjedel av dieseln plötsligt byttes från biodiesel till fossil diesel, syntes detta som en kraftig utsläppsökning i statistiken – trots att bilarna släppte ut ungefär lika mycket från avgasrören som tidigare.
De senaste åren har en allt större del av Europas biodiesel tillverkats av restprodukter från livsmedelsindustrin.
Merparten av den biodiesel som används i Sverige tillverkas numera av animaliska fetter – främst slaktavfall från köttindustrin. År 2023 var detta den dominerande råvaran för HVO, den vanligaste sortens biodiesel.
Detta skapar en komplicerad klimatbokföring. När djurfett används till biodrivmedel räknas det som klimatneutralt eftersom det är en restprodukt – alla utsläpp från korna har redan bokförts i jordbrukssektorn. Logiken är att fettet ändå skulle finnas och att det är bättre att göra drivmedel av det än att låta det ruttna.
Men det här är också ett bra exempel på hur svårt det är att bedöma den verkliga klimatnyttan. Djurfettet skulle kunna användas till andra ändamål, till exempel kosmetika. När det går till biodrivmedel måste dessa industrier kanske använda råvaror som är sämre ur klimatsynpunkt istället.
Detta betyder inte att biodrivmedel är ett statistiskt trolleri som saknar klimatnytta. Fossila bränslen tillför nytt kol till atmosfären som legat bundet i miljontals år, medan hållbart producerade biodrivmedel bygger på kol som redan cirkulerar i naturen.
I verkligheten ökade alltså inte avgasernas koldioxid lika mycket år 2024 – men användningen av fossila bränslen i Sverige ökade tveklöst.
Reduktionsplikten påverkar framför allt två sektorer: inrikes transporter (bilar, tåg, lastbilar och så vidare) och arbetsmaskiner (traktorer, skogsmaskiner, motorsågar och så vidare).
Om vi exkluderar dessa sektorer minskade Sveriges utsläpp med 2,4 procent förra året – faktiskt snabbare än det historiska genomsnittet 2013–2023 på 1,8 procent per år.
Trots diskussionen om reduktionsplikt och bokföringsregler är den övergripande bilden tydlig. Sverige hör fortfarande till de EU-länder som släpper ut minst växthusgaser per capita, både totalt och i de flesta sektorer. Följande grafer visar utsläppen i Sverige och EU för tre viktiga sektorer:
Beslut om skatter, stöd och regler inom energi, jordbruk och transporter påverkar långsamt hur företag och hushåll agerar.
Klimatpolitiska rådet konstaterar i sin senaste rapport att regeringens klimatpolitik delvis framstår som ”ryckig” och pekar på risker: ”Det finns bristande samstämmighet mellan klimatmålen å ena sidan och den politiska inriktningen på centrala områden som transporter och jordbruk, liksom finans- och skattepolitiken, å andra sidan.”
Samtidigt verkar Sverige tappa fart i den elektrifiering som är avgörande för att minska utsläppen från transportsektorn. Preliminärt ser Finland ut att ha gått om Sverige i andelen elbilar i nyförsäljning under 2025 – och Sverige är nu det nordiska land som hittills i år har lägst andel nyregistrerade elbilar. Det är en utveckling som riskerar att bromsa utsläppsminskningarna just i den sektor där omställningen tidigare gått som snabbast.
Men hur ser det ut framöver?
Färska uppgifter från SCB:s nationalräkenskaper ger en fingervisning om utvecklingen i år. Utsläppen tycks åter minska, om än från den högre nivå som uppnåddes 2024.
Statistiken gäller så kallade produktionsbaserade utsläpp och ligger nära, men är inte identiska med, Naturvårdsverkets officiella beräkningar.
Men utvecklingen i Sverige fångar inte hela bilden av vårt klimatavtryck.
Sverige är ett importberoende land och svenskar reser mycket utomlands. Antalet utrikes flygresor per invånare har mer än fördubblats sedan början av 1990-talet. Dessa utsläpp ingår varken i de svenska klimatmålen eller i de inhemska utsläppen i Sverige – men de påverkar ändå klimatet lika mycket som de senare.
Sverige hade år 2023 de tredje lägsta konsumtionsutsläppen per person i EU – 6,9 ton koldioxidekvivalenter jämfört med ett EU-genomsnitt på cirka 9,1 ton. Lägst utsläpp hade Bulgarien och Portugal.
Statistiken över konsumtionsutsläpp är betydligt osäkrare än den över inhemska utsläpp.
Den förra bygger på ekonomiska flöden i nationalräkenskaperna – alltså på hur mycket svenskarna köper av olika varor och tjänster – som sedan kopplas till genomsnittliga utsläpp i producentländerna.
För att förstå Sveriges totala klimatbokslut räcker det dock inte att titta på utsläppen. Det är också viktigt hur mycket koldioxid som tas upp av skog och mark.
Skog fungerar som ett koldioxidlager – träden suger upp koldioxid när de växer men ger ifrån sig den när de dör eller avverkas.
Sedan 2010 har nettoupptaget från markanvändningen i Sverige minskat kraftigt:
Det här är oroande. Tre orsaker ligger troligtvis bakom utvecklingen: klimatförändringarna har gjort att skogen växer sämre, granbarkborren har dödat rekordmånga granar sedan 2018, och samtidigt har skogsägarna avverkat mer. Den ökade avverkningen beror bland annat på försök att hinna före skadeangrepp och på behovet att ersätta minskad import från Ryssland.
För tio år sedan var faktiskt nettoupptaget från skog och mark större än de samlade utsläppen. I denna mening var Sverige då klimatneutralt. Upptagen har sedan dess minskat mycket snabbare än utsläppen så att Sverige nu är långt ifrån klimatneutralt. Enligt den preliminära statistiken från Naturvårdsverket var år 2024 utsläppen 16 miljoner ton större än upptagen. Skillnaden är ungefär lika stor som de samlade utsläppen från alla inrikes transporter.
Trots att upptaget av koldioxid i skog och mark i Sverige har minskat de senaste åren, är det fortfarande mycket stort jämfört med många andra länder. Räknat som nettoutsläpp per invånare ligger Sverige i en egen klass inom EU. Det beror inte minst på att en stor del av vår landyta täcks av skog – cirka 70 procent – och att det svenska skogsbeståndet historiskt har både hög volym och tillväxt.
Har Sverige tappat ledartröjan i klimatfrågan?
Nej – mätt per person hör Sverige fortfarande till de höginkomstländer som släpper ut allra minst.
De senaste siffrorna visar visserligen en tydlig ökning av utsläppen, men utvecklingen förklaras till stor del av en enskild faktor: den sänkta reduktionsplikten. I ett längre perspektiv tillhör Sverige fortsatt de mest klimateffektiva ekonomierna bland jämförbara rika länder, oavsett om man jämför inhemska eller konsumtionsbaserade utsläpp.
Läs fler Fakta i frågan:
Är Sverige på väg mot en tillväxtkris?
Har Sverige blivit mindre ekonomiskt jämlikt?
Varför är arbetslösheten så hög?
Gör bankerna övervinster?
Har stockholmarna blivit mindre beroende av bilen?
