Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Det är ju inte det filmen handlar om egentligen, den iranska ”Det var bara en olycka” som nu firar triumfer i världen trots att regimen gjort vad den kunnat för att få regissören Jafar Panahi att sluta. Själva historien rör sig kring frågan om vad några överlevande tortyroffer egentligen vill göra med sin plågoande, och lyckas i detta nudda vid både slapstick och thriller.
Men på flera ställen får man också en glimt av korruptionen, hur öppen och självklar den är i vardagen. Bara sådär i förbifarten. På sjukhuset, när en oanmäld födsel ska hanteras. Och på en parkeringsplats med utsikt, där ett par ordningsvakter vill ha en dusör bara för att.
Dessvärre visar sig ingen i det lilla gänget ha kontanter – de är moderna, urbana Teheranbor. Inga problem, svarar mutkolvarna, vi har kortläsare.
Själv har jag sällan mött korruption på riktigt den oblyga nivån, men ett exempel har jag faktiskt, från en resa i Västafrika sommaren 2007.
Vi åkte landsvägsbuss i sommarsolen, en minibuss där man tryckt in så många stolar det gick. Dock var stolarna numrerade och alla åkte på platsbiljett. Det var trångt och hett men också lugnt och ordnat.
Lugnet utsträckte sig dessvärre även till tidtabellerna. Avgångstiden var en sak, den stämde ofta någorlunda. Ankomsttiden var däremot oklar, men alltid senare än utlovat.
Mellan Bobo-Dioulasso i Burkina Faso och Sikasso i Mali skulle vi dessutom passera en landsgräns. Med tullare. Som tog bussen åt sidan och skickade in en ung kille för att förklara läget.
Vi hade två val, visade det sig. Antingen tog tullarna på sig sin misstänksamma min och finkammade hela bussen, lyfte ner den imponerande stapeln av bagage som surrats på taket och gick igenom varenda väska samt kroppsvisiterade alla passagerare.
Hittade de inget anmärkningsvärt kunde vi nog åka vidare till kvällen.
Eller så betalade vi en muta. Summan var varken liten eller enorm. Utslagen på samtliga passagerare blev den betydligt mindre än bussbiljetten och nu var det upp till oss att besluta om hur vi ville göra.
Alla röstade för att betala, vi två vita västerlänningar samma pris som alla andra. Kort därefter var vi på väg igen, inte jättemycket fattigare men en erfarenhet rikare. Och möjligen var vi två de enda för vilka upplevelsen kändes exotisk.
Läs fler kåserier av Nisse, till exempel om hur konsertbiljetterna börjar släppas allt längre i förväg.
















